Delegering

Många medlemmar vänder sig till Vårdförbundet med frågor om delegering. Oavsett om du själv ska utföra arbetsuppgifter efter delegering eller är den som delegerar till andra, bör du komma ihåg att det bara får användas i undantagsfall och inte för att lösa brist på personal. Här reder vi ut vad som gäller.

Av patientsäkerhetslagen framgår att hälso- och sjukvårdspersonal bara får överlåta en arbetsuppgift till någon annan när det är förenligt med kravet på en god och säker vård.

Socialstyrelsen har utfärdat föreskrifter och allmänna råd, SOSFS 1997:14, om delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård och tandvård. Som komplement finns också en handbok, Vem får göra vad inom hälso- och sjukvården och tandvården. I föreskrifterna och i handboken kan du hitta mer detaljerad information om delegering.

Hälso- och sjukvårdslagen säger att där det bedrivs vård ska det finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att en god vård ska kunna ges. Av SOSFS 1997:14 framgår att det i varje enhet ska finnas tillräckligt med formellt och reellt kompetenta yrkesutövare.

Vad innebär delegering?

Med delegering menas att hälso- och sjukvårdspersonal som är formellt och reellt kompetent för en medicinsk arbetsuppgift överlåter uppgiften till en annan person som saknar formell kompetens för uppgiften. Men den som tar emot delegeringen måste vara reellt kompetent för den aktuella uppgiften.

De som inte har legitimation eller yrkesexamen på högskolenivå kan aldrig vara formellt kompetenta i den mening som avses i SOSFS 1997:14. De som saknar legitimation kan inte heller genom utbildning för någon enskild arbetsuppgift få formell kompetens för arbetsuppgiften på samma sätt som en högskoleutbildad kan få. Om man inte är formellt kompetent kan man inte utföra medicinska arbetsuppgifter under eget yrkesansvar.

Ansvar för delegering

Den som överlåter en arbetsuppgift till någon annan ansvarar för att denne har förutsättningar att fullgöra uppgiften. Både den som delegerar och den som tar emot en delegering har ett personligt yrkesansvar i delegeringsförfarandet.

En vårdgivare kan aldrig kräva att någon ska delegera en medicinsk arbetsuppgift. Det krävs alltid en individuell, professionell bedömning av både behov och lämplighet. Bedömningen gör den som delegerar. Ingen är heller tvungen att ta emot en delegering. Om mottagens anser att hen saknar den kunskap och den förmåga som krävs ska detta respekteras.

När får man inte delegera?

Delegering får inte användas för att lösa brist på personal, av slentrian eller av ekonomiska skäl. Delegering får alltså inte användas för att lösa bemanningsproblem.

Om en vårdenhet är bemannad på det sätt som Hälso- och sjukvårdslagen, HSL, kräver borde det inte finnas så stort utrymme för delegering av arbetsuppgifter. Om man måste ta till delegeringar för att lösa bemanningsfrågan är det ett skäl att se över personalsituationen.

En arbetsuppgift får inte heller delegeras om det av en bestämmelse i en författning, en instruktion eller liknande framgår att uppgiften bara får utföras av en viss yrkesgrupp.

Det finns flera exempel på sådana bestämmelser. De handlar bland annat om läkemedelshantering, ordination/förskrivning av läkemedel, vissa intyg, smittskydd, fastställa dödsfall, psykiatrisk tvångsvård, användning av bröstmjölk, födelseanmälan, assisterad befruktning, abort, sterilisering, omskärelse av pojkar med mera.

När får man delegera? 

Delegeringsmöjligheten kan bara användas om det är förenligt med god och säker vård. Den får bara användas i undantagsfall eller då det framgår av särskild författning att så får ske.

Även om det finns tillräckligt med formellt kompetent personal kan delegering vara en lösning om det bättre motsvarar patienternas behov och samtidigt ger en trygg och säker vård.

Är du fortfarande osäker på vad som gäller? Kontakta Vårdförbundet Direkt!