Detta är inget kall – om yrket, det som skaver och organisering

Allt för ofta hörs påståendet, från såväl kollegor, chefer och beslutsfattare, att det behövs fler män i vården för att höja yrkets status. Men påståendet säger mer om synen på kvinnor och kvinnodominerade yrken än något annat.

Jag anser att jämställdhetsarbetet är en av de viktigaste frågorna för Vårdförbundet. Jämställdhetsfrågan integreras i allt vi gör och sträcker sig långt bortom oss på golvet. I synen på kvinnan och kvinnodominerade yrken och för vilka förutsättningar vi ges gällande löner, budget och möjlighet till bättre arbetsvillkor. Vi behöver inte fler män. Vi behöver fler kollegor oavsett hon, han eller hen och att chefer och politiker får till sina värderingar och prioriteringar rätt. Fackorganisationen är vårdarnas trygghet och stöd. Vårt ansikte utåt och en stark röst i arbetet för oss.

Jag tog sjuksköterskeutbildningen på stort allvar, men utan tvivel var det festen, fyllan och att träffa nya människor, som var det bästa under studietiden. Att plugga till sjuksköterska var en trygghet, att aldrig behöva stå utan jobb, men det var aldrig mitt drömyrke och ännu mindre var det ett kall. Mina tonårsdrömmar var andra. Jag såg mig istället vara ute sena kvällar på restauranger. Vakna sen morgon, ta en kaffe och cigg på fiket runt hörnet. Innan jag skulle vidare till något obskyrt konstnärsjobb. Jag har dock aldrig varit i närheten av det livet. Utan istället blev det nattjobb, kardemummaskorpor och rävgift till kaffe. Den något naiva tonårsdrömmen finns ändå kvar, minus ciggen.

Vägen mot barnmorskeyrket

Det gick en sommar och en höst som nyutexad sjuksköterska och jag kände att sammanhanget inte var något för mig. Jag gillade jobbet i sig. Jag uppskattade mötet, att för den lilla människan göra skillnad. Jag var bra på det jag gjorde, men något skavde. Jag sa därför upp mig och tog ett år i Berlin, började dreja, tog språkkurser och blev det året även tysk mästare i amerikansk fotboll. När pengarna började sina var jag glad att jag hade min utbildning. Åkte hem till Sverige och började jobba igen. Under tiden sökte jag nya utbildningar och kurser, bland annat till bibliotekarie, pilot och barnmorska. Hade behörighet, kom in och valde det sistnämnda. Och har sedan 2011 gjort just det.

Ensam är inte stark – en övertygelse

Det som skavde redan som nyutexad sjuksköterska skaver än idag, om det inte gör mig än mer förbannad. Hierarkier, ofta dolda strukturer som missgynnar kvinnor och utlandsfödda, att ”sådana som jag” med annat påbrå än svenskt, sällan är representerade i ledningsgrupper och inte minst sagt de dåliga arbetsvillkoren. Men jag trivs för bra på jobbet och med arbetsuppgifterna för att nu dra iväg och hitta annat att göra. Jag vill istället vara en del av en förändring och en förändring gör vi bäst tillsammans. Genom att organisera oss.

I ärlighetens namn har jag aldrig varit i kontakt med Vårdförbundet mer än att skriva för bloggen. Men trots det är inte jag en av dem som behöver övertygas. Jag är och kommer förbli medlem. Ensam är inte stark.

Milla Belkacem, barnmorska