Barnmorskor, barnmorskor, barnmorskor!

Det har varit mycket väsen omkring barnmorskor den senaste tiden. Vi är för få, eller vi är tillräckligt många men inte där vi borde. Vi har för låg lön men har mer än andra. Vi är inte så många men vi skriker alltid högst. Vi har unik kunskap men ersätts ändå av andra.

Vi orsakar förlossningsskador men är lösningen för att avhjälpa dem. Vi ska förespråka amning men inte alltid och hela tiden. Vi står upp för kvinnan men ibland inte tillräckligt. Vi är en stark kår men försvinner i mängden. Vi är enade och ändå splittrade.

Och jag tror att det är just så komplext att vara barnmorska. Vi är delar av så många olika sammanhang, ibland är vi verkan och ibland är vi orsak. Därtill är vi också lösning. Vi behöver vara delaktiga från början när vårdens lösningar diskuteras, planeras och utförs. Vi vill dela med oss av vår kunskap, av våra idéer, vår forskning. Frågan är om beslutsfattare är redo att lyssna och att våga göra något?

Just nu pågår en avtalsrörelse. Jag ser den som avgörande för Sveriges sjukvårds framtid. Trots att bemanningsbarnmorskor i Örnsköldsvik uppges kunna få 95000kr/månad i sommar menar Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) att det inte finns tillräckligt tryck i frågan om Vårdförbundets yrkesgruppers löner. Hur är det ens möjligt? Om barnmorskan får ut 95000kr så tjänar ju den som hyr ut hen, betydligt mer. Och är någon så desperat att den väljer att betala det så betyder det att personen är eftertraktad. Rejält eftertraktad. Verksamheten går inte runt utan vår kunskap, erfarenhet och kompetens, det blir så uppenbart. Och för mig är det helt ofattbart att så många arbetsgivare inte förstår, inte inser vidden av, beslut som fattas när de inte värderar de som finns i verksamheten.

Jag satt och räknade på övertid, bara övertid, inte mertid, på en arbetsplats. Under årets två första månader hade barnmorskorna samlat på sig totalt 31 veckors arbetstid. Det innebär att barnmorskorna gjort extra arbete för drygt tre kollegor, alltså övertidstimmarna hade gett tre barnmorskor heltidsarbete under dessa två månader. Kostnaden för övertiden hade säkert kunnat läggas på för att dessutom betala dem ganska skapligt?!

Idag träffade jag en barnmorska som var nära tårar när hon berättade att hon nu efter något halvår inte bara var trött i huvudet av att allt var nytt utan var trött rent fysiskt också, att pressen, tempot och ansvaret är för stort, att återhämtning blir svårare och svårare. Att hon funderade på att gå ner i tid. Det är galet. Och den här upplevelsen delar hon tyvärr med fler yrkeskategorier inom vården.

Politiken och arbetsgivarna måste våga satsa. Det krävs inte löner på 95000kr för att få oss att stanna, vi stannar för mindre än så. Men vi måste få en löneutveckling värd namnet, vi måste ha en schysst lön när vi går i pension, vår erfarenhet och kompetens måste visa sig i lönekuvertet. Genom att ge oss det kommer fler att stanna kvar i yrket och vi får fler kollegor vilket gör arbetsmiljön bättre.

Vårt yrke är komplext och de sammanhang vi verkar i är komplexa och ibland motsägelsefulla. Mycket handlar om graden av tillit och beroende på hur vi lyckas skapa, bibehålla eller öka graden av tillit så blir utfallet helt olika. Det gäller på ungdomsmottagningen, vid ultraljudsmottagningen, vid cellprovsmottagningen, vid förlossningen och vid amningsrådgivningen. Det gäller i abortsituationen, vid missfallet, vid klimakterierådgivningen och vid PKU-provtagningen.

Det gäller även i relation till arbetsgivaren. Jag tänker att SKL har sin stora möjlighet nu, att visa tillit till barnmorskor och Vårdförbundets övriga yrkesgrupper och komma fram till ett avtal som ger en möjlighet att ta oss an vårdens problem. På riktigt. Där barnmorskor kan vara orsak, verkan och lösning.

Emma Jonsson
Leg. barnmorska och sjuksköterska