Bristen på barnmorskor som vill arbeta inom Stockholms förlossningsvård (vården före, under och efter förlossning) är stor och har blivit ännu större de senaste veckorna.

Bristen på barnmorskor som vill arbeta inom Stockholms förlossningsvård (vården före, under och efter förlossning) är stor och har blivit ännu större de senaste veckorna. Vi kan konstatera att vår kår har dominerat nyhetsflödet. Olika brev och kravlistor cirkulerar. En manifestation planeras. Region Stockholm har tillsatt en förlossningssamordnare och en åtgärdslista har presenterats.  

Regionen vill införa en till en-vård, alltså att en barnmorska ska ha hand om en födande åt gången. BRA, säger vi! Det är något Vårdförbundet drivit länge. Så vill en majoritet av barnmorskor jobba och det är många som inte jobbar med födande idag som kan tänka sig att göra det om de får arbeta på det sättet.

Problemet är att det hittills inte presenterats HUR regionen ska implementera detta. För att detta ska bli verklighet måste vi få veta vilka resurser som tillsätts, få en tidsplan OCH det måste finnas konkreta akuta åtgärder för situationen här och nu.

 

Jag får frågor om varför Vårdförbundet inte vill ställa krav i siffror, till exempel max 4 familjer på eftervården per barnmorska och 80 inskrivna per år och barnmorska på barnmorskemottagningarna. Jag håller med om att det är lätt att ta till sig. Vårdförbundet ser dock att det finns andra parametrar som behöver vägas in och att det snarare är vårdtyngd i förhållande till tillgänglig kompetens som behöver ses över. En arbetsplats med en senior barnmorska och 10 juniora behöver förmodligen inte samma saker som en arbetsplats med 6 seniora, en mellan och 4 juniora. Ibland är två familjer på eftervården fullt tillräckligt och ibland funkar det bra med 5. Men kanske inte varje dag. Utifrån ett personcentrerat förhållningssätt både gällande födande och familjer och barnmorskor, blir det svårt att sätta ett maxantal.

Vad vi vet är att arbetsgivarna måste bemanna utifrån familjernas behov och bemanna med rätt erfarenhet och kompetens. Rätt bemanning måste också innebära att det finns luft i systemet för barnmorskorna att kunna ta ut sin semester, sin inarbetade flex, sin intjänade ATK-tid. Arbetsplatserna står i dag i skuld till barnmorskorna som lånat ut sin fritid när det inte ges möjlighet att ta ut intjänade/inarbetade tid. När verksamheterna inom förlossningsvården, året runt men särskilt på somrarna, förlitar sig på att barnmorskor arbetar övertid så är det inte konstigt att många barnmorskor önskar arbetstidsförkortning som en lösning här och nu. Fast är det arbetstidsförkortning som behövs eller är det ordinarie arbetstid i en god arbetsmiljö?


Sen finns det de som tolkar det som att barnmorskorna är villiga att ha usel arbetsmiljö bara de får betalt för det. Jag tolkar det som att arbetsgivarna har glömt bort vad som är värt något. Barnmorskorna får inte löneutveckling för kompetens eller yrkeserfarenhet i sina lönerevisioner, för det finns inga pengar. Men när de är för få, när det är kris då kommer beslut om ”extrapassersättningar”, ”förhöjd extrapassersättning” och ”erbjudanden om att sälja sin semester”. När barnmorskorna tröttnat och tycker att det inte är värt det, så höjs ersättningen. Hur kan barnmorskorna tolka de signalerna annat än att det finns pengar?  

Vårdförbundet har i flera år uppmanat arbetsgivarna att lägga pengarna i lönerevisionen. Det skulle möjliggöra en lönekarriär som baseras på kunskap, erfarenhet och kompetens, där livslönen höjs med minst 30% (då börjar vi närma oss andra yrken med motsvarande utbildningslängd och svårighetsgrad, tex civilingenjörer) och där det betyder något att vara kvar och delaktig i att utveckla verksamheten. Då blir det lönerevision och löneutveckling på riktigt. Det skulle både arbetsgivare och barnmorskor tjäna på!

Läs mer om manifestationen den 16 november klockan 12.00-13.00

 

/Emma Jonsson, barnmorska och ordförande Vårdförbundet avdelning Stockholm