Sverige klarar inte den civila beredskapen utan en långsiktigt finansierad välfärd. Facken i Välfärdens rapport visar att förutsättningarna har urholkats i tysthet.
Debattartikel införd i Göteborgs-Posten 2025-09-14
Rapporten ”Från urholkning till utveckling” visar att skatteuttaget har sjunkit från knappt 49 till drygt 41 procent av BNP – cirka 450 miljarder kronor mindre att fördela än år 2000. Samtidigt ökar behoven i välfärden. Regeringen måste säkra en långsiktig finansiering men också se över styrningen för att pengarna ska hamna rätt. Det handlar inte minst om de stora administrativa kostnaderna för att reglera valfrihetssystemen.
Det handlar om att undersköterskan ska ha tid för den äldre som larmar. Om att skolkuratorn inte ska behöva dela sin tid mellan 700 elever. Att sjuksköterskan ska kunna prioritera patienter utifrån behov, inte brist på resurser. Att varje elev ska ha lärare med tid att ge rätt stöd för att alla kan lyckas i skolan. Att socialsekreteraren ska finnas för dem som behöver stöd – utan att stå ensam inför hot och våld i jobbet.
I regeringens valårsbudget finns ett reformutrymme på 80 miljarder kronor. Finansministern pekar på stark ekonomi och har presenterat stora skattesänkningar. Vår bild från golvet är en annan: utan långsiktig finansiering brister välfärdens grund och därmed den civila beredskapen. Välfärdens arbetsmiljö blir alltmer ohållbar.
Det pågår en systematisk urholkning av välfärden där staten har vältrat över ansvar på kommuner och regioner utan att skjuta till tillräcklig finansiering. Bara inom socialtjänsten har antalet anmälningar om barn och unga ökat med över 200 procent på ett decennium, medan resurserna inte har hängt med. Kostnaderna för digital utomlänsvård har skenat och kostar över en miljard kronor årligen.
Inflationen har gröpt ur statsbidragen. Samtidigt försvinner över 5 miljarder kronor från verksamheterna i form av välfärdsföretagens vinster varje år. Sveriges offentliga finanser är bland de starkaste i Europa – skuldsättningen är låg och överskotten stora. Sverige har råd men väljer att prioritera bort den gemensamma välfärden.
När staten inte skjuter till resurser tvingas kommuner och regioner till nedskärningar eller höjda skatter. Nedskärningar i välfärden hotar både rättssäkerheten och arbetsmiljön. Elevhälsan hinner inte med sitt uppdrag, klasserna växer och förberedelsetiden krymper. Tidsbristen tvingar vården till svåra etiska avvägningar. Beslut inom socialtjänsten fattas utifrån ekonomiska ramar snarare än behov. När kvaliteten brister börjar människor tappa förtroendet för samhället.
Regeringen har tillsatt en utredning för att motverka skattehöjningar och stimulera sänkta skatter i kommuner och regioner. Det kräver i så fall ett större statligt ansvar för finansieringen. När resurserna tryter ökar konflikterna mellan olika yrkesgrupper, mellan olika delar av landet, mellan medborgare med olika behov.
Kompetensbristen är akut i välfärden. Inom tio år går var fjärde anställd i pension. Det satsas inte på att fler ska välja välfärden. Attraktionen avgörs av arbetsvillkor, bemanning och finansiering. Redan i dag kan tiotusentals arbetstimmar frigöras genom heltidsnorm, lägre sjukfrånvaro och ett jämställt föräldraskap – motsvarande cirka 46 000 tjänster.
Det är dags att bryta den nedåtgående spiralen - med fyra tydliga förslag kan urholkning vändas till utveckling av välfärden:
1. Indexera och värdesäkra generella och riktade statsbidrag till kommuner och regioner. Avsaknaden av värdesäkring innebär att det är medarbetare i välfärden som betalar för stora delar av statens reformutrymme med sämre arbetsmiljö. Varje ny statlig reform ska förses med full finansiering som utvecklas i takt med prisutveckling, löneutvecklingen och demografi.
2. Färre riktade statsbidrag. Statsbidragens utformning gör att kommuner och regioner inte kan använda pengarna och att det i bästa fall sker kortsiktiga satsningar som inte gör skillnad i längden.
3. Se över kostnaderna för valfrihetssystemen. Staten, kommunerna och regionerna har stora kostnader för att administrera valfrihetssystemen i välfärden i form av reglering, upphandling och tillsyn. Enskilda välfärdsföretags administration betalas till syvende och sist av skattepengar. Det krävs mer kunskap om vad valfriheten kostar.
4. Se över individbaserade ersättningar, så som skolpengen, så att fasta kostnader inte tvingar fram kvalitetsneddragningar när exempelvis elevkullar minskar.
Vi förväntar oss tillräcklig finansiering av välfärden. Staten måste kliva fram och ta sitt ansvar.
För Facken i välfärden:
Heike Erkers, förbundsordförande Akademikerförbundet SSR
Veronica Magnusson, förbundsordförande Vision
Anna Olskog, förbundsordförande, Sveriges Lärare
Malin Ragnegård, förbundsordförande Kommunal
Sineva Ribeiro, förbundsordförande Vårdförbundet