Lördagen den 20 september blev en ambulanssjukvårdare i Gävleborg dödad i tjänst. Hon åkte ut för att hjälpa när hon hjälpte en människa i nöd men kom aldrig hem. Vår sorg är djup, våra tankar går till hennes anhöriga, kollegor och alla som berörs.
Debattartikel införd i Altinget 2025-10-02
Sorgen blandas med vrede. Detta hade kunnat förhindras. Hot och våld mot ambulanspersonal – och andra yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården – är inget nytt. Vi har sett utvecklingen smyga sig på och gränsen passerats för längesen. Vi, Kommunal och Vårdförbundet, har länge krävt riskbedömningar, rutiner och resurser för att öka tryggheten. Ändå har politiken eller arbetsgivare inte agerat.
Så sent som i juni lämnade Socialstyrelsen en rapport till regeringen om hot och våld mot ambulanspersonal. Där framkommer vittnesmål från flera regioner om tydlig ökning av hot kopplat till psykisk ohälsa – men också från berusade och drogade personer. Utredningen föreslog flera konkreta åtgärder: att alla ambulanser ska ha tillgång till patientjournaler från slutenvården, att samarbetet mellan polis och ambulans stärks, och att personalen får mer utbildning i att hantera hotfulla situationer. Socialstyrelsen lyfte även möjligheten att införa kroppskameror, både som avskräckande skydd och för att underlätta lagföring av gärningspersoner. Förslagen finns alltså redan på bordet – det som saknas är politisk vilja och handling.
Flaggning av adresser – en lagändring som kan rädda liv
Ett konkret steg som ambulanspersonal länge efterfrågat är ett system för flaggning av adresser. När ambulanspersonal rycker ut ska de varnas om kända risker på en adress – en signal som blinkar rött och visar att polisen först måste vara på plats. Det är ett enkelt sätt att förhindra att personal skickas rakt in i livsfarliga situationer. Regeringen måste agera för en lagändring.
Bättre förberedda vid larm
I dag råder stora skillnader mellan regionerna. På vissa håll kan ambulansteam ta del av hela sjukvårdens journaler, medan de i andra regioner inte får öppna en enda handling innan patienten själv gett sitt samtycke. Konsekvensen blir att ambulanspersonalen ofta går in i en situation helt utan information om kända risker – trots att både vården i övrigt och polisen redan sitter på den kunskapen. För att vara bättre förberedda och samtidigt minska riskerna i akuta situationer måste ambulanspersonal få tillgång till patientjournaler inför utryckningar.
Nolltolerans mot hot och våld
Men arbetsgivare måste också alltid visa nolltolerans mot hot och våld. Det är en arbetsgivares ansvar att planera bemanningen så att ingen står ensam i risklägen vare sig i ambulansen eller vid sjuktransporter. Vi accepterar inte ensamarbete. Det är arbetsgivarens ansvar att införa rutiner för riskbedömning, säkerhetsplanering och att se till att all personal får utbildning. Och det är arbetsgivarens ansvar att driva en kultur där alla tillbud anmäls – och tas på allvar.
I Vårdförbundets rapport från 2022 uppger bara hälften av medlemmarna att någon form av anmälan görs vid hot och våld. Det betyder att hälften av händelserna aldrig når fram till systemet. Att vårdpersonal inte rapporterar är inte ett personalproblem – det är ett ledningsproblem. Om anställda inte tror att det gör någon skillnad att rapportera, då är det ett tydligt underbetyg till arbetsgivarna.
Ingen ska inte skada dem som vill hjälpa andra. Men risken finns varje gång ambulanspersonal går till jobbet. Politiken har känt till problemen i åratal, men inget har hänt. Det är inte acceptabelt.
Ingen mer ska dö i sin strävan att rädda andra. Arbetsgivare och politiker måste ta sitt ansvar och agera – nu.
Sineva Ribeiro, ordförande Vårdförbundet
Malin Ragnegård, ordförande Kommunal