I dagarna träffas beslutsfattare inom politik, näringsliv, civilsamhälle och myndigheter på konferensen Folk och försvar. Men trots att hälso- och sjukvården är en omistlig del av en kritisk försvarsinfrastruktur inom totalförsvaret saknas perspektivet på konferensen, skriver Sineva Ribiero, ordförande för Vårdförbundet.
Debattartikel införd i Altinget 2026-01-12
Hälso- och sjukvården ligger i toppen för de frågor som väljarna anser viktigast. Detta faktum har förstärkts i ljuset av att det rådande säkerhetsläget i världen har försämrats under julens ledigheter. Hälso- och sjukvården är en avgörande del av totalförsvaret och vid ett väpnat angrepp är det hälso- och sjukvårdspersonalen som ska se till att både vanlig vård och vård i kris ska fungera.
Vi behöver prata om vad medarbetarna på ett vanligt svenskt sjukhus eller äldreboende gör om kriget en dag blir verklighet. Vet man vart äldre och sjuka ska ta vägen när krisen är ett fullbordat faktum?
Bristande beredskap
För ett år sedan skrev Socialstyrelsens Björn Eriksson och Taha Alexandersson på DN debatt att en fungerande vardag är en förutsättning för att klara av kriser och oförutsedda händelser, inklusive krig.
Då hade Socialstyrelsen genomfört en enkät som visade att bara 3 av landets 21 regioner kunde öka sin vårdkapacitet så pass mycket att de vid krig eller en terrorattack skulle ha kapacitet att ta emot ett stort antal skadade vid en masskadehändelse. Man pekade också på lärdomar från covid 19-pandemin om hur deltidsarbetande ska kunna arbeta heltid och om nödvändig kompetensutveckling inom katastrofmedicin.
Sedan dess har mycket lite hänt.
Trots att regeringen har givit flera uppdrag till centrala myndigheter kvarstår stora utmaningar för kommuner och regioner i planering och kommunikation till medborgarna i händelse av kris och krig.
Vårdförbundets lärdomar är att 34 procent av förbundets yrkesgrupper arbetar deltid för att ens orka med sina jobb och att verksamheterna vilar på övertidstimmar. Redan i dag råder hög personalomsättning och en ohållbar arbetsmiljö med höga sjuktal. 6 av 10 chefer uppgav i Vårdförbundets undersökning från 2025 att tillräcklig bemanning saknas för att bedriva verksamheten på ett hållbart sätt. Dessutom försvagar utvisningar av vårdpersonal och avskaffat spårbyte beredskapsarbetet.
Personalresurser utanför vården
En ytterligare aspekt är att det i dag arbetar cirka 20 000 barnmorskor, röntgensjuksköterskor, biomedicinska analytiker och sjuksköterskor utanför vården. I händelse av kris eller krig behöver det säkerställas att de som i dag arbetar i andra sektorer skyndsamt får en roll inom civil beredskap och staten behöver säkerställa att det under 2026 finns en plan för detta.
”Den djupaste insikten från Ukraina är att när den medicinska kapaciteten håller så överlever människor; och när människor överlever så håller samhällen ihop”, skriver Jonas Hård av Segerstad, grundare av 1 for Ukraine, i Altinget.
Otillräckliga resurser
Därför är det bekymmersamt att hälso- och sjukvården i det omfattande statliga planeringsarbetet med totalförsvaret inte prioriteras tillräckligt och att inte tillräckligt med pengar tillförs. I själva verket lägger regeringen nära 2 miljarder kronor mindre på hälso- och sjukvård i år jämfört med 2025.
Däremot har man budgeterat drygt 30 miljarder kronor till ytterligare ett jobbskatteavdrag. Det finns resurser i systemet och de bör fördelas från skattesubventioner till vårdens beredskap.
Det är tydligt att hälso- och sjukvården inte är en prioriterad fråga, varken för regeringen eller på Folk- och Försvars rikskonferens, och att man tar för givet att personalen alltid ska ställa upp i alla lägen, oavsett förutsättningar. Regeringen tar helt enkelt sektorn för given.
Erkänn hälso- och sjukvården som kritisk försvarsinfrastruktur, involvera professionerna i planeringen om stärkt förmåga och tillför resurser för utbildning, övning och bemanning.
Sineva Ribeiro, förbundsordförande