Vi sa nej till angiveri då och vi säger nej igen

Debattartikel införd i Aftonbladet 2026-05-09

Regeringen har nyligen fattat beslut om en proposition om att införa en angiverilag. Den har nu skickats, i stort, oförändrad vidare till riksdagen för beslut och genomförande i sommar. Varken en stor del av remissinstansernas eller Lagrådets synpunkter har beaktats.

När vi gick samman var det för att försvara något grundläggande: tilliten mellan människor och de institutioner som ska finnas där när vi behöver dem. När regeringen nu har gått vidare med lagförslaget, om än i något mildrad form efter omfattande motstånd, kvarstår fortfarande grundproblemet. Det flyttar fokus från statens ansvar att värna människor och skydda grundläggande rättigheter till individers skyldighet att kontrollera varandra. Det gör offentligt anställda till gränsvakter i människors vardag och riskerar att förvandla tillit till misstänksamhet.

Erfarenheter från andra länder visar att sådan lagstiftning inte leder till ökat förtroende eller bättre samhällsfunktioner. Tvärtom skapar den undanträngning: människor drar sig undan, isoleras och blir svårare att nå. Det är då samhällets mest grundläggande skyddsnät börjar brista. Resultatet riskerar att bli det motsatta av vad regeringen säger sig vilja uppnå: ett större, inte mindre, skuggsamhälle.

Efter omfattande kritik valde regeringen att begränsa vilka myndigheter som omfattas av angiveriplikten. Det är ett resultat av den breda mobilisering som skett, och visar att motstånd gör skillnad. Men trots begränsad omfattning gör lagen så att vissa människor i Sverige inte kan kontakta välfärden utan allvarliga repressiva konsekvenser.

I förslagets nuvarande form finns flera luckor som urholkar undantagen. Sjukhus registrerar till exempel födslar till Skatteverket, som i sin tur omfattas av angiveriplikten. Föräldrar tvingas då stå inför valet att söka vård, eller skydda sig från att bli upptäckta. När människor börjar tveka inför att ha kontakt med myndigheter, har något gått fel i grunden. Ingen lag som skapar sådan rädsla kan sägas stärka vårt samhälle.

Och redan innan lagen har trätt i kraft har det skapat just rädsla och oro. Sådan rädsla har en dokumenterat avkylande effekt, inte bara för de som direkt berörs, utan även för de som tvingas arbeta i ett etiskt och rättsligt gränsland.

Sverige har länge byggt sin demokrati på tillit. Tillit mellan människor, och tillit till institutioner. Den tilliten har varit avgörande både för välfärdens funktion och för respekten för rättsstaten. Angiverilagstiftning riskerar att undergräva just detta fundament.

Detta är inte en fråga som borde splittra samhället längs partipolitiska eller ideologiska linjer. När så många röster från så många olika delar av samhället varnar för samma sak, förtjänar det att tas på största allvar.

Vi som skriver detta stod upp mot angiveriförslaget när det först presenterades. Vi gjorde det för barnens rätt till skolgång, för sjukas rätt till vård och för offentligt anställdas möjlighet att utföra sitt arbete utan att bryta mot sin yrkesetik.

Vi står fast vid samma övertygelse i dag. Ett samhälle som bygger på tillit, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter blir inte starkare av angiveri. Det blir svagare.

Därför säger vi igen: vi vill inte ha en angiverilag i Sverige. Nu ligger ansvaret hos riksdagen.

Heike Erkers, ordförande, Akademikerförbundet SSR
Anna Johansson, generalsekreterare, Amnesty International Sverige
Elin Wernquist, generalsekreterare, Barnrättsbyrån
Sofia Walan, generalsekreterare, Civil Rights Defenders
Anna Troberg, ordförande, DIK – facket för kultur, kommunikation och kreativ sektor
Etikrådet inom Svensk sjuksköterskeförening
Emma Henriksson, generalsekreterare, Famna
Britta Lejon, förbundsordförande, Fackförbundet ST
Veronica Magnusson, förbundsordförande, Fackförbundet Vision
Joel Larsson, Femövertolv
Markus Henriksson, ordförande, Flyktinggruppernas Riksråd (FARR)
Robin Zachari, kanslichef, Folkrörelsen Skiftet
Maja Frankel, generalsekreterare, Friends
Petter Skogar, VD, Fremia
Cecilia Winberg, förbundsordförande, Fysioterapeuterna
Victor Åström, t.f. generalsekreterare, Ideella Sverige
Malin Ragnegård, förbundsordförande, Kommunal
Hannah Laustiola, generalsekreterare, Läkare i Världen
Eva Helmersson, förbundsordförande, Neuroförbundet
Nathalie Piehl, t.f. generalsekreterare, Plan International Sverige
Lovise Brade, förbundsordförande, RFSL
Sara Damber, Sverigechef, Rädda Barnen
Silvia Ernhagen, generalsekreterare, Svensk biblioteksförening
Ida Kåhlin, förbundsordförande, Sveriges Arbetsterapeuter
Hanna Kataoka, förbundsordförande, Sveriges läkarförbund
Kristina Taylor, ordförande, Sveriges Psykologförbund
Calle Per Hendor Jonsson, ordförande, Uppsala Studentkår
Sineva Ribeiro, förbundsordförande, Vårdförbundet
Ingela Holmertz, generalsekreterare, RFSU