Vi kan inte längre ignorera att äldre faller

När vi som legitimerad personal skriker ut i medierna att patientsäkerheten är hotad, tro på oss. Vi kan inte ignorera att äldre faller på avdelningar för att personalen inte hinner se till dem, skriver sjuksköterskan Cecilia Lundberg.

För fem år sedan fick jag min sjuksköterskelegitimation och var mer än redo att gå in i ett spännande, utvecklande, roligt och ansvarsfullt yrke. I dag vet jag inte hur länge jag kommer att orka. Jag har sedan ett år tillbaka enbart arbetat natt för att bland annat få bättre återhämtning från stress och för att ha ork till fritid och familj.

Jag vill att ni ska förstå vad vi kämpar för och tänker därför ta er igenom ett av mina nattpass. Det här inte är specifikt för just min arbetsplats. Det här sker dagligen, i alla verksamheter och inom alla landsting:

”Vi är tre sjuksköterskor och två eller tre undersköterskor på natten. Klockan är 21.00 på kvällen. Redan när jag kommer för att stämpla in känner jag stressen komma emot mig. Det larmar överallt och mina kolleger som tagit sig igenom sitt kvällspass ser inte att jag kommer i korridoren.

En förvirrad äldre dam ropar från en sal. ”Hjälp, hjälp… kan någon hjälpa mig” Hon har glömt bort hur man larmar. Jag tittar snabbt in och lugnar henne för stunden. Två kolleger försöker övertala en äldre man som klätt på sig och vill åka hem, att han är på sjukhus och bör stanna över natten.

Det är min första natt av fyra. Jag känner inte någon av de 14 patienter som i natt är mitt ansvar. Jag börjar så smått läsa i journalerna i väntan på att mina kolleger ska komma loss för en muntlig rapport. Vissa av patienterna har kommit in under kvällen som jourfall. Ingen har ännu hunnit skriva en inläggning.

1.30 har fortfarande ingen kollega kommit loss, ingen rapport har jag hunnit få men jag har läst på om fyra av patienterna och plötsligt går akutlarmet. Vi släpper allt och springer dit. En patient har blivit dålig och dras ut i akutrummet. Läkare kallas dit. Helt plötsligt är vi tre sjuksköterskor som arbetar med en patient.

Under tiden fortsätter larmen eka i korridoren. Nu börjar de som kan gå hem av kvällspersonalen att avlägsna sig. Övertid för flera av dem. Kvar är nattpersonalen med 40 patienter där många av dem är äldre och nyopererade. Jag har fortfarande inte träffat mina patienter och inte heller fått fullständig rapport. Jag vet inte hur de mår och hoppas bara att inga komplikationer uppstått.

En snabb runda för att se att alla åtminstone ligger i sina sängar och andas. Det här känns inte säkert hinner jag tänka flera gånger. Någon har ont, antibiotika ska ges till flera stycken, visst var det 7? Och de är redan försenade... avvikelse... jag måste skriva avvikelser.

Vad är klockan egentligen? 03? Jag hinner inte äta nu men tar en näringsdryck med mig samtidigt som jag ensam kör patienten ner till röntgen. Det visade en bäckenfraktur för att vi inte hann... för att vi inte fanns där. Avvikelse... jag måste skriva avvikelse."

Som förtroendevald, skyddsombud och legitimerad sjuksköterska kan jag inte längre vara tyst.
Det finns en gräns för hur mycket man som individ och grupp kan stå ut med. När de människor som vi anställts för att vårda är de som drabbas då måste någon börja lyssna, eller?

För när vi som legitimerad personal skriker ut i medierna att patientsäkerheten är hotad – tro på oss. Vi kan inte stå tysta när patienter tvingas ligga på akuten i 10 timmar för att vårdplatser saknas. Vi kan inte ignorera att äldre, förvirrade patienter faller på avdelningar för att personalen inte hinner se till dem tillräckligt ofta. Det är inte individuellt, det är inte på fåtal ställen. Det sker dagligen, överallt, i hela Sverige.

Vi har länge fört en kamp för våra löner så länge att omgivningen, allmänheten, börjat tröttna.
Årets lönepåslag på 2,2 procent är en bra procent, anser många. I rena pengar innebär det ungefär 400 kronor, vilket blir en extra biobiljett efter skatt. Förstår ni då varför kompetens och erfarenhet försvinner från våra sjukhus?

När vi talar om vår arbetsmiljö menar vi att vi vill hinna ta ut raster, äta och gå på toa. Vi vill ha en miljö att arbeta i som inte gör oss sjuka. Vi vill inte riskera att skada oss för att lokalerna inte är utformade för ändamålet. Vi vill inte beordras att jobba 18 timmar i sträck för att det saknas personal. Det är inte brist på sjuksköterskor. Det är brist på arbetsgivare som vill ta sitt ansvar.
När ska någon lyssna på oss?

Cecilia Lundberg
Legitimerad sjuksköterska, förtroendevald/skyddsombud
Ortopedkliniken, Västerbottens läns landsting

Relaterad artikel