Vår etik är inte förhandlingsbar

Den 18 februari lämnade 62 organisationer och allmänheten över 12 000 namnunderskrifter till socialminister Göran Hägglund (KD). Vi kräver att utredningen om papperslösas rätt till vård som presenterades i maj 2011 går ut på remiss, skriver Sineva Ribeiro tillsammans med fyra förbunds- och föreningsordföranden i en debattartikeln i GP.

Utredningen som presenterades redan i maj förra året föreslår att papperslösa och asylsökande ska få samma rätt till hälso- och sjukvård som människor folkbokförda i Sverige. Men fortfarande har ingenting hänt, och istället rapporteras att dödläge har uppstått i frågan eftersom alliansen inte kan komma överens.

De 62 organisationer bakom namninsamlingen utgör en unik bredd av hela det svenska civilsamhället. Här finns de stora humanitära organisationerna som Röda korset, Amnesty och Rädda Barnen, religiösa organisationer som Sveriges Kristna Råd, de stora fackföreningsrörelserna LO, TCO och Saco, olika intresseorganisationer, politiska organisationer och flertalet organisationer för vårdprofessioner.

Vi som har skrivit artikeln arbetar för fem av de vårdorganisationer som nu kräver att utredningen skickas vidare. Tillsammans representerar vi hundratusentals professionella vårdgivare i Sverige. Det är bland annat läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, arbetsterapeuter och sjukgymnaster som av regeringen förväntas bryta mot såväl sina yrkesetiska regler, den medicinska etiken, som mot de mänskliga rättigheterna, när de ska följa dagens lagstiftning.

Idag har papperslösa endast rätt till det som definieras som akut sjukvård. Det leder till oacceptabla situationer. Människor har dött av cancer för att de inte utretts i tid, nyfödda barn har riskerat HIV-smitta för att gravida mammor inte fått mödravård och människor har behövt intensivvård då de inte fått gå på diabeteskontroller. Andra personer har fått vända i dörren när de sökt behandling för exempelvis kronisk smärta.

Vi talar om Sverige. År 2012. Vi talar om en situation där vårdpersonalen enligt lagen inte ges möjlighet att arbeta efter vetenskap och beprövad erfarenhet och med förebyggande hälsovård när det gäller en viss kategori människor. I praktiken förekommer olika bedömningar där den papperslösas möjlighet till hälso- och sjukvård varierar från gång till gång och från landsting till landsting.

Den akutvård papperslösa har rätt till är inte subventionerad, utan finansieras helt av den sjuke papperslösa själv. Ett enkelt läkarbesök kan kosta upp emot 2 000 kronor, en förlossning 20 000 kronor och en operation 150 000 konor.

Vi som arbetar i hälso- och sjukvården och tandvården vägrar att bryta mot vårdprofessionernas etiska koder som är glasklara över att patienternas hälsa alltid ska värnas och att principen om allas lika värde aldrig får frångås.

Ett exempel är läkarnas internationella organisation, World Medical Association, som slår fast att patienten alltid har rätt att bli behandlad på det sätt som bäst gynnar honom/henne, och uppmanar läkare att säkerställa denna rätt även om lagstiftning eller regelverk förnekar patienters rättigheter.

Modig vårdpersonal har runt om i landet sett till att landsting eller sjukhus fattat beslut där de etiska koderna respekteras och vård och behandling ges till papperslösa i strid med gällande lagstiftning.

Sjukvårdens främsta uppgift är att ge vård och förebyggande hälsovård till dem som behöver den. De riktlinjer som vårdprofessionernas etik bygger på grundas i att vården ska ges lika för alla människor, utan hänsyn till faktorer som etnicitet, religion, nationalitet eller för den delen, migrationspolitisk status.

Hälso- och sjukvård är inte som exempelvis arbetslöshetsersättningen, en försäkring man betalar för att få ta del av. Det finns endast ett kriterium för att avgöra vem som ska få vård och inte, nämligen Personens behov av hälso- och sjukvård.

Dessa behovsbaserade medicinska principer utvecklades av Hippokrates redan för 2 500 år sedan. De genomsyrar World Medical Associations etiska deklarationer och de internationella yrkesetiska koderna för exempelvis läkare, sjuksköterskor och barnmorskor.

Att särbehandla papperslösa individer är inte heller förenligt med Hälso- och sjukvårdslagens målsättning att tillhandahålla hela befolkningen en god hälsa på lika villkor.

För sjukvårdspersonal är den etiska dimensionen inte förhandlingsbar. Utan den skulle vi som Poul Kongstad, tidigare chefläkare i Region Skåne, uttryckte det: inte vara läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal utan "humanbiologer", möjliga att styra i vilken riktning som helst beroende på uppdragsgivarens önskemål. Vi kan alla vår historia och vet vilka grymheter som kan begås, även av sjukvårdspersonal, när de berövas sin medicinska etik

Det skall betonas att även administrativ personal inom hälso- och sjukvård har ett etiskt ansvar men att de ofta ställs inför en omöjlig situation i mötet med papperslösa. Att det inte finns något statligt finansierat system för att ersätta kostnaderna för hälso- och sjukvård som behandlar papperslösa leder till att personalen ställs inför det etiska dilemmat att antingen behålla sin värdegrund (eller säkra betalning åt sin arbetsgivare).

Att papperslösa inte får vård eller förebyggande hälsovård beror inte på läkares, sjuksköterskors och barnmorskors ovilja att vårda och behandla utan på att systemet förhindrar ett möte mellan den som behöver vård och vårdens professioner.

Det kan handla om allt från ett barn som behöver vaccinationer av barnsjuksköterskan på BVC eller skolsköterskan i skolan, till kvinnan som ska följa sin graviditet tillsammans med en barnmorska inom mödrahälsovården, eller mannen som har en kronisk lungsjukdom och behöver behandling av läkare och sjuksköterskor på ett sjukhus. Allt det som är fullständigt självklart för alla oss andra.

Ytterst ansvariga för att den medicinsk-etiska värdegrunden ska kunna följas är politiker och beslutsfattare inom hälso- och sjukvård. Den politiska oviljan att erkänna de papperslösa som en patientgrupp och därmed ta ansvar för situationen skapar ett läge där vårdens professioner lämnas ensamma att hantera ett etiskt dilemma som sätter hela vårdprofessionens etiska grundvalar på spel.

Utredningen som tillsattes av regeringen och som blev klar i maj förra året förstår denna problematik och respekterar både de medicinsk-etiska principerna och de konventioner som Sverige förbundit sig att följa. Helt i enlighet med båda dessa grundvalar föreslår utredaren Erna Zelmin att papperslösa och asylsökande ska få samma rätt till sjukvård som personer folkbokförda i Sverige

Trots att utredningen borde ha skickats ut på remiss för länge sedan har det ännu inte skett.

För varje dag som går lider människor i behov av vård och hälsovård i onödan i vårt land. Att obstruera genom politisk passivitet i denna – ofta livsavgörande – fråga är inhumant och ovärdigt Sverige.

Vi har ivrigt väntat på att få lämna våra synpunkter på denna mycket gedigna utredning. Att regeringen skulle runda sedvanliga demokratiska principer och inte skicka utredningen på remiss har gjort oss förvånade och besvikna.

Den flitigaste motståndaren mot papperslösas rätt till vård är migrationsminister Tobias Billström (M). Det är inte bara konstigt, utan rentav helt förkastligt, att en migrationsminister lägger sig i en fråga som inte ens tillhör hans departement. Ett ställningstagande för papperslösas rätt till vård är inte ett migrationspolitiskt ställningstagande, lika lite som ett partipolitiskt. Det är ett ställningstagande för rätten till hälsa som en mänsklig – och inte medborgerlig – rättighet.

Vi har en lång väg kvar att gå innan Sverige lever upp till sina internationella skyldigheter. Mycket kan hända längs den väg som leder till ett nytt lagförslag och slutligen en ny lagstiftning. Utredningen är dock ett mycket viktigt första steg mot ett Sverige där vårdpersonalen får vara vårdpersonal och där allas rätt till vård respekteras. Låt den för allt i världen inte bli sista anhalten.

Sineva Ribeiro, ordförande Vårdförbundet

Ingemar Engström, ordförande i Svenska Läkaresällskapets Delegation för medicinsk etik

Thomas Flodin, ordförande i Läkar­förbundets etik- och ansvarsråd

Ania Willman, ordförande Svensk Sjuksköterskeförening

Ingela Wiklund, ordförande i Svenska Barnmorskeförbundet