Sänkt brytpunkt slår mot vårdens personalbrist

Sineva Ribeiro

Kvinnodominerade akademikeryrken är felvärderade. Att då sänka brytpunkten för statlig inkomstskatt som regeringen vill gör att våra professioner får mindre i plånboken vid nödvändiga löneökningar. Det är helt fel att lägga detta på yrkesgrupper som det är alarmerande brist på.

I Vårdförbundets livslönerapport som handlar om sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor är det tydligt hur felvärderingen ser ut. Rapporten visar att medellönen är lägst i kvinnodominerade yrken inom offentlig sektor. Dessa ligger konsekvent lägre i lönenivå än övriga yrken. Lönespridningen i de vårdrelaterade yrkena är också betydligt snävare än i övriga yrkesgrupper.

Vår rapport visar att:

  • För att nå upp till en rimlig livslönenivå för Vårdförbundets fyra yrkesgrupper skulle det innebära runt 30 procent mer i lön under yrkeslivet.
  • En civilingenjör har under yrkeslivet 31 procent mer i bruttolön än en barnmorska. De har ungefär lika lång utbildning. En förlossningsbarnmorska har dessutom ansvar för två liv.
  • Av Vårdförbundets yrkesgrupper med krav på fördjupad högskolekompetens, har barnmorskor högst livslön och röntgensjuksköterskor lägst, 15,6 respektive 14,1 miljoner kronor. För specialistsjuksköterskor och legitimerade sjuksköterskor är livslönen 14,9 respektive 14,3 miljoner kronor.
  • Att arbeta som specialistsjuksköterska ger endast 600 000 kronor mer i bruttolön under hela yrkeslivet jämfört med en legitimerad sjuksköterska. Att därtill sänka nivån för statlig inkomstskatt gör incitamenten för att vidareutbilda sig ännu sämre.

Medlingsinstitutet visar att löneskillnaden mellan män och kvinnor i dag är 13,2 procent. Skillnaden har minskat de senaste åren, men i en alltför långsam takt. Medlingsinstitutet konstaterar dessutom att fem procent av löneskillnaden är oförklarad, det vill säga inte kan kopplas till skillnader i yrke, sektor, utbildning, ålder och arbetstid.

Ett av problemen är att vi har en alldeles för sammanpressad lönestruktur bland våra yrkesgrupper. En betydligt bättre löneutveckling och en ökad lönespridning är förutsättningar för att nå upp till en acceptabel livslön och i förlängningen en rimlig pension. Det är naturligtvis också en viktig förutsättning för arbetsgivare att kunna locka och behålla personal. Alla är idag väl medvetna om kompetenskrisen i hälso- och sjukvården och svårigheten att rekrytera.

Det här måste ske:

  • En lönespridning där de högst betalda tjänar dubbelt så mycket som de lägst betalda. Den sammanpressade lönestrukturen är destruktiv både när det gäller möjligheten att rekrytera och behålla personal i vården.
  • Arbetsgivare som tar ansvar för löneprocessen och använder individuell och differentierad lönesättning.
  • En kraftig ökning av livslönen så att våra medlemmar minst har samma löneutveckling som andra motsvarande grupper under ett yrkesliv.
  • En specialistutbildning som lönar sig. Rejäla lönelyft efter kompetensutveckling är en självklarhet.

Att exempelvis specialistsjuksköterskor skulle betala mer i skatt när bristen i hela landet är alarmerande - det vore inte bra. Bara i Skåne står var femte operationssal obrukbar för att det fattas operations-, anestesi- och intensivvårdssjuksköterskor.

Vi behöver incitament för att fler ska vidareutbilda sig till specialistsjuksköterska och barnmorska. Inte färre. Men vi behöver också säkra finansieringen av välfärden. Där krävs ett större tankearbete av regeringen. Vi vill se en skattereform där vi jämnar ut skillnaden mellan mansdominerade och kvinnodominerade sektorer.

Sineva Ribeiro, ordförande Vårdförbundet