Nationella riktlinjer behövs för ambulanspersonal

Det är förödande att sänka kraven på ambulanspersonal. Därför efterlyser vi nationella riktlinjer och beslut som tydligt anger en lägsta utbildningsnivå för anställning inom ambulanssjukvården, skriver Nät­verket för ut­bildning av ambulanssjuksköterskor i en slutreplik.

I repliken "Fel krav skapar problemen inom akutsjukvården" påstås att svensk ambulanssjukvård inom flera områden har försämrats kraftigt och att "inflationen" av akademiska utbildningar är den avgörande orsaken till denna försämring. Vi som ambulanssjuksköterskor, forskare och lärare kan inte låta ett sådant uttalande gå obemärkt förbi – det kan få stora konsekvenser för människor i behov av akutsjukvård.

Att landets lärosäten, som utbildar ambulanssjuksköterskor och bedriver verksamhets- och patientnära forskning, skulle bära ansvaret för det påstådda förfallet är inte bara gravt felaktigt, det saknar både fakta- och erfarenhetsbakgrund. Därför vill vi göra ett förtydligande vad gäller ansvarsfördelningen mellan lärosäten och vårdverksamheter:

Ambulanssjukvårdens beredskapsnivå, kravprofil vid anställning, internutbildning efter anställning, bedömning av lämplighet och krav på fysisk förmåga, är ett betydelsefullt ansvar som helt och fullt bärs av politiker, beslutsfattare och verksamhetschefer inom respektive landsting och region. Hur man lyckas axla detta ansvar skiljer sig dock betänkligt mellan landets regioner. Denna ojämlikhet förstärks av att den nationella styrningen av ambulanssjukvården är svag.

Socialstyrelsens krav på minst en legitimerad sjuksköterska i varje ambulans från och med år 2005 var ett nationellt beslut i rätt riktning och innebar ett lyft för patientsäkerheten. Socialstyrelsen har även vid sin senaste revidering av läkemedelsföreskrifterna tydliggjort att delegering av läkemedelshantering inom ambulanssjukvården inte är möjlig till personal som inte är sjuksköterskor. Detta är en tydlig markering att arbetet inom ambulanssjukvård är ansvarfullt, viktigt och komplext.

I linje med detta och för att klara framtidens utmaningar och krav inom ambulanssjukvården fortsätter vi att efterlysa nationella riktlinjer och beslut som tydligt anger en lägsta utbildningsnivå för anställning inom ambulanssjukvården. En ambulanssjuksköterska är en sjuksköterska med specialistutbildning inom ambulanssjukvård och detta menar vi skall vara den lägsta utbildningsnivån vid anställning.

Det finns inga tydliga meningsskiljaktigheter mellan oss och de replikerande debattörerna om att beredskapen för akuta uppdrag, olyckor och katastrofer varierar mellan regioner och landsting och delvis är bristfällig, framför allt till följd av en ökad användning av ambulanssjukvården utan att resurser har tillförts.

Däremot råder det ingen tvekan om att ambulanssjukvården i dag har mer välutbildad personal än någonsin och är en del av vårdkedjan med specialistkompetens som tydligt har stärkts i allt fler landsting och regioner. Samverkan mellan vårdgivare och andra aktörer i samhället är nödvändigt för att säkra den katastrofmedicinska beredskapen och öka patientsäkerheten. Detta kräver samverkan med akutsjukhus, larmcentral, polis, räddningstjänst, kommunala vårdboenden, primärvård etc. I denna samverkan är ambulanssjuksköterskans kompetens en nyckelfaktor genom det ansvar som han/hon tar för patientens omvårdnad, medicinska bedömning, läkemedelshantering och journalföring.

I takt med den fortsatta utvecklingen av vården, avancerad vård i hemmen, fler multisjuka äldre, etnisk och kulturell mångfald och så vidare ställs allt högre krav på det prehospitala vårdteamets förmåga till träffsäkra och patientssäkra bedömningar, liksom beslut om rätt vårdnivå. Den utbildning av nya ambulanssjukvårdare som enskilda regioner och landsting nu förordar möter inte dessa krav, och ger ingen legitimation.

Att som författarna till repliken föreslår, erbjuda och skapa flera olika utbildningsvägar och möjligheter till anställning inom ambulanssjukvården skapar en otydlighet. En tydlig utbildningsväg till det komplexa och ansvarsfulla arbetet inom ambulanssjukvården ger det vi alla efterfrågar och diskuterar, nämligen tydlighet.

För samhället är en tydlig utbildningsväg till ambulanssjuksköterska ekonomiskt fördelaktigt och främjar en god och säker vård i dag och i framtiden. Ansvariga personer och myndigheter såsom Socialstyrelsen, politiker, verksamhetschefer och ambulansöverläkare får med denna tydlighet också möjligheten att införa nationella, gemensamma och likvärdiga behandlingsriktlinjer, vårdprogram och anställningskrav. Introduktion och fortbildning efter anställning kan därmed bättre samordnas nationellt med ekonomiska fördelar och högre kvalitet som resultat.

Vi vill vara tydliga med att vi också välkomnar åtgärder och erbjudanden om kompetenshöjning av redan anställda och erfarna ambulanssjukvårdare. Erfarna ambulanssjukvårdare har erfarenheter som bör komma verksamheten och samtlig personal till godo.

Slutligen är det viktigt att en gång för alla klargöra att påståendet om att det är ekonomiskt lönsamt att sänka kompetensen inom ambulanssjukvården är felaktigt. Både nationell och internationell forskning bekräftar motsatsen. Ju högre kompetens vårdpersonalen har desto större är chansen till överlevnad. Det finns också klara samband mellan hög kompetens och kortare vårdtider och färre vårdskador.

Alla beslut som leder till sänkt kompetens inom ambulanssjukvården riskerar negativa konsekvenser för patientsäkerheten, katastrofberedskapen och för akutsjukvården generellt. Att debattörerna i sin replik förordar en sänkning av kompetens och kvalitet inom ambulanssjukvården med människors hälsa, liv och samhällets ekonomi som insats är oroväckande. Vi kan inte ställa oss bakom en sådan förändring och ställer oss frågande till vad replikdebattörernas egentliga syfte är med att aktivt arbeta för en kompetenssänkning i ambulanssjukvården.

 

Nätverket för utbildning av ambulanssjuksköterskor:

Birgitta Wireklint Sundström, Magnus Hagiwara och Henrik Andersson, Högskolan i Borås

Anna Abelsson, Karlstad universitet

Denis Jakopovic, Karolinska Institutet

Kim Wallin och Anders Bremer, Linnéuniversitetet

Christer Kågström, Luleå tekniska universitet

Bosse Ek, Mittuniversitetet

Johan Lingsarve, Alexander Tegelberg och Per Hellman, Uppsala universitet

Jonas Alex, Lina Gyllencreutz och Tom Uppstu, Umeå universitet

Tomas Lammgård och Annsofie Adolfsson, Örebro universitet

Övriga medförfattare:

Tony Ek, Riksföreningen för ambulanssjuksköterskor

Ami Hommel, Svensk sjuksköterskeförening

Sineva Ribeiro, Vårdförbundet

 

Läs debattartikeln i Svenska Dagbladet