Lönediskrimineringen inte en kvinnofråga

Hur ska vi bekämpa lönediskrimineringen av kvinnor? Det är en samhällsfråga där regeringen behöver söka långsiktiga, gärna blocköverskridande, politiska lösningar.

En början är att reflektera över synen på lön inom den offentliga sektorn som en samhällelig ”belastning”, medan det inom näringslivet är en ”investering” som leder till ökad produktivitet, effektivitet och goda resultat.

Både näringsminister Maud Olofsson och vice statsminister och utbildningsminister Jan Björklund visade under valspurten en öppenhet för att ta tag i den strukturella lönediskrimineringen av akademiker inom traditionellt kvinnodominerade yrken.

Lönefrågan en samhällsfråga

För att ha en chans till förändring måste man sluta behandla detta som en ”kvinnofråga”. Det är en bred samhällsfråga där traditionella värderingar fortfarande tillåts styra.

Det handlar om hur man värderar den kunskap som traditionellt sett innehas av kvinnor. Det handlar om att offentlig sektor ofta inte inkluderas när man diskuterar arbetsmarknaden. Och det handlar om synen på ”kvinnor” som i första hand ett kollektiv, och ”män” i första hand som individer.´

Synen på lön som kostnad och belastning

Allt för ofta handlar diskussionen om lön för anställda inom offentlig sektor om kostnader och ses som en belastning för samhället. Samtidigt är det inom näringslivet fullkomligt accepterat att lönen är ett av de viktigaste incitamenten för att skapa effektivitet, kvalitet och framgång.

Där ses lönen som en investering för att företaget ska kunna tillgodogöra sig den bästa, senaste kunskapen och därmed uppnå de bästa resultaten – och på så sätt skapa utrymme för en än bättre ekonomi.

Inom vården skulle jag vilja påstå att detta produktivitets- och effektivitetsrelaterade förhållningssätt enbart är giltigt när det gäller rekrytering och lönesättning av läkare.

Läkares specialistkunskap bär med sig stor respekt och värderas högt i förhållande till vårdens resultat och säkerhet. Detsamma gäller absolut inte när det gäller sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker eller röntgensjuksköterskor. Vi behandlas ofta som en grupp, ”vårdpersonal”, när det kommer till att ersätta vår arbetsinsats i form av lön. Vi klumpas ihop i tillsammans med hundratusentals andra ”kvinnor i offentlig sektor” – emellan vilka det dessutom ska råda någon slags ”rättvisa”, oavsett utbildningslängd eller grad av specialisering.

Många sätt att påverka resursfördelningen

Vi – företrädesvis kvinnor – som arbetar inom de professioner där landsting och kommuner är de största arbetsgivarna, bidrar varje dag med vår specifika kunskap för att Sverige ska kunna ha en vård av hög kvalitet.

Vi bekostar själva först en treåring högskoleutbildning och därefter specialistutbildning. Allt till stor nytta och glädje för vården, men utan att vi uppnår en utbildningspremie som gör det ekonomiskt till en vinst för oss själva. Vi gör med vår kunskap vården både mer effektiv och säkrare.

Det som vården tjänar på vår insats måste i större utsträckning användas till att förändra värderingen av vår kunskap. Men det räcker inte. Som rikspolitiker måste man se och använda de medel som står tillbuds för att styra mot en utjämning av det ojämlika löneläget. Inom landstings och kommunalpolitiken måste politikerna ta sitt ansvar som arbetsgivare och använda sin makt för att påverka lönebildningen, samt förändra de strukturer som är cementerande inom vården.

Det finns många möjligheter att påverka hur resurser fördelas i samhället. Det finns också många sätt att organisera verksamheter för att påverka hur vårdprofessionernas kunskap kommer bäst till nytta och skapar den mest effektiva vården.

Angrip problemet från ett nytt perspektiv

Vårdförbundet vill utmana den nytillträdda regeringen att angripa den strukturella lönediskrimineringen av kvinnor ur ett nytt perspektiv. Detta är en fråga som handlar om vår gemensamma historia och vår gemensamma framtid och välfärd.

Införlivandet av det vallöfte om betald specialistutbildning som Alliansen gav före valet ser ut att dröja. Vi vill därför uppmana regeringen att konkret visa att man menar allvar med intentionen att förbättra villkoren för specialistsjuksköterskor, genom en specifik, statligt finansierad lönesatsning på specialistsjuksköterskor redan 2011.

Det handlar om relativt få individer, men som har en mycket stor betydelse för en effektiv och säker svensk sjukvård.

En lönesatsning på specialistsjuksköterskor kan tyckas vara en ganska marginell åtgärd, men det skulle innebära en tydlig signal och vara ett viktigt steg närmre en förändring av synen på och värderingen av vår kunskap. Visa nu att ni verkligen menar det ni sa före valet! Visa att ni vill gå i fronten för att driva igenom en värderingsförändring av vår livsviktiga kunskap – som den svenska vården inte klarar sig utan.

 

Anna-Karin Eklund, ordförande Vårdförbundet