Kvinnor ska inte behöva jobba gratis

Sineva Ribeiro, ordförande Vårdförbundet, tillsammans med representanter från 15:53-rörelsen på Brännpunkt i Svenska Dagbladet: "Alla våra krav är rimliga och fullt möjliga att genomföra – redan idag. Varför vänta?"

På Internationella kvinnodagen finns det anledning att påminna om Kvinnokonventionen. Om det självklara löftet att kvinnor inte ska diskrimineras på arbetsmarknaden. Det har gått 34 år sedan Sverige undertecknade konventionen. Och med den löneökningstakt vi nu har så tar det minst 67 år innan vi har jämställda löner.

Enligt Kvinnokonventionen får inte kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden. Inte statistiskt och inte till värde. Kvinnor ska inte ha sämre anställningsvillkor, lönesättning, tjänstevillkor, förmåner eller arbetarskydd än vad män har.

Lönegapet mellan kvinnor och män har det senaste året minskat från 14,1 till 13,9 procent. Omsatt till tid betyder det att kvinnor får en minut mer betalt per dag. Räknat på en arbetsdag mellan 8-17 arbetar kvinnor gratis efter klockan 15.53 varje dag. Män har betalt hela dagen.

Värdesystem i ett samhälle skapas inte av några få individer, vid enstaka tillfällen. Det skapas och återskapas varje dag när vi accepterar och tiger om uppenbara orättvisor och skevheter. Varje gång en möjlighet att göra skillnad inte tas återskapar vi den rådande ordningen. Men varje gång en möjlighet att göra skillnad tas tillvara, skapas något nytt, rimligare och bättre.

Det har gått två år sedan kvinnorörelsens organisationer, partipolitiska kvinnoförbund och fackliga organisationer tillsammans bildade 15:51-rörelsen för att sätta tryck i frågan om jämställda löner. Kampanjen har fått stort genomslag och mötts av stöd och entusiasm. Stödet bekräftar det vi redan visste – att det är dags för lön hela dagen!

När vi nu byter namn till 15:53-rörelsen har vi enats om en plattform där vi enstämmigt säger att löneskillnader byggs strukturellt och alltså måste ändras strukturellt. Sektorer där kvinnor dominerar kännetecknas ofta av chefer som arbetsleder fler, deltider är vanliga, delade turer som slår sönder arbetsdagen, osäkra anställningar och sämre löneutveckling.

Kvinnor diskrimineras över hela arbetsmarknaden och de största löneskillnaderna mellan kvinnor och män finns bland de som har högskoleutbildning. Så länge dessa orättvisor finns i vårt samhälle kommer 15:53-rörelsen att finnas.

Idag, på Internationella kvinnodagen, stärks vi i 15:53-rörelsen av att gemensamt kunna visa att vi vet hur det ser ut och att vi är kapabla att ändra strukturerna. Vi ställer i valrörelsen fyra krav:

  •  Jämställd föräldraförsäkring. Vi kräver att ett jämnare uttag stimuleras för att skapa nya villkor för deltagande på arbetsmarknaden och i hemmet. Det senaste året har rapporter presenterats av bland annat Försäkringskassan som gett ny kunskap om uttaget. Argumentet om att det är ekonomiskt gynnsamt att pappor inte är hemma så mycket med sina barn har tillbakavisats. Kvinnor tar ut den största delen av föräldraledigheten och är de som på kort och lång sikt förlorar ekonomiskt. Män tar ut en mindre del av föräldraledigheten men är de som förlorar tid och närhet med sina barn.
  • Årliga lönekartläggningar. Det har visat sig att där lönekartläggningar görs är skillnaden mellan män och kvinnors löner mindre än där metoden inte används. Fortfarande får kvinnor lägre ingångslöner än män. Detta är en orättvisa som förstärks genom hela arbetslivet. Vi kräver därför årliga kartläggningar och kontrollfunktioner som ser till att de efterlevs.
  • Samma rätt till heltid. Vi kräver att kvinnor och män ges samma rätt och möjlighet till heltidsarbete.
  • Åtgärder mot ojämställda löner. Vi kräver att de politiska partierna konkret visar hur de tänker motverka värdediskriminering och ojämställda löner.

Vi ser fram emot en valrörelse där jämställda löner står högt på den politiska agendan och där samtliga partier presenterar sina lösningar på frågan som berör oss alla. Alla våra krav är rimliga och fullt möjliga att genomföra – redan idag. Varför vänta?

 

Agneta Yngve, ordförande, KvinnorKan
Amineh Kakabaveh, ordförande, Varken hora eller kuvad 
Annelie Nordström, ordförande, Kommunal
Annika Strandhäll, förbundsordförande, Vision
Anna Steele, ordförande, Liberala Kvinnor Riks
Britta Lejon, ordförande, Fackförbundet ST
Britt-Marie S Torstensson, ordförande, Winnet Sverige
Carina Ohlsson, ordförande, S-kvinnor
Ewa Larsson, ordförande, Gröna kvinnor
Gertrud Åström, ordförande, Sveriges Kvinnolobby
Gudrun Tiberg, sammankallande, Kvinnor för fred, väst
Gunilla Hjelm, förbundsordförande, Centerkvinnorna
Heike Erkers, förbundsordförande, Akademikerförbundet SSR
Helena Hellström Gefwert, sammankallande, Miljöpartiets jämställdhetskommitté
Ianthe Holmberg, ordförande, Svenska Kvinnors Vänsterförbund SKV
Ida Gabrielsson, ordförande, Vänsterpartiets kvinnonätverk
Lars-Anders Häggström, förbundsordförande, Handelsanställdas förbund
Louise Lindfors, ordförande, Fredrika Bremer Förbundet
Mats Ericson, förbundsordförande, Sveriges universitetslärarförbund (SULF)
Olga Persson, förbundssekreterare, Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR
Sineva Ribeiro, förbundsordförande, Vårdförbundet
Sophia Lövgren, generalsekreterare, Sveriges Makalösa Föräldrar
Torbjörn Johansson, avtalssekreterare, LO
Viviann Emanuelsson, ordförande, Forum Kvinnor och Funktionshinder