Kunskap ska styra vården

Alla kommer vi någon gång i livet i kontakt med vården. Antingen är det vi själva som blir sjuka, eller någon i vår närhet. När vi får kontakt med vården förväntar oss att snabbt och effektivt tas om hand och hjälpas tillbaka till hälsa. Vi litar på att de olika yrkesgrupper, professioner, som arbetar inom vården har kunskap och resurser att ta hand om de krämpor och problem vi har drabbats av. Vården hamnar ofta högt upp på listan när medborgarna anger vilka politiska frågor som är viktiga. Men vem bestämmer egentligen i vården? Är det politiker? Är det verksamhetschefen på kliniken? Är det vårdens olika professioner? Eller har jag som patient möjlighet att vara med och bestämma?

Vårdens styrning är en komplex fråga. Svaret är långt ifrån självklart. För att få en bild av hur medborgare ser på vårdens styrning genomförde Vårdförbundet under våren 2007 en undersökning där ett antal frågor ställdes till ett representativt urval av Sveriges befolkning. Resultatet visar att en majoritet, 60 procent, anser att det är otydligt vem som egentligen styr vården idag. De folkvalda politikerna anses spela en betydande roll för hur vården är utformad. Politiska beslut, på såväl riksdagsnivå som i landsting och kommun, anses vara den faktor som har störst påverkan på vården. Endast en procent av de tillfrågade anser att patienten har det största inflytandet.

Vem bör då ha det största inflytandet? Undersökningen visar tydligt att medborgarna inte är nöjda med den ordning som råder idag. Knappt varannan svarar att det största inflytandet över vården borde finnas hos vårdens yrkesgrupper. Var tredje tillfrågad anser att medborgaren bör ha mest att säga till om. Endast var tionde anser att förtroendevalda landstings- och kommunpolitiker ska ha ett så stort inflytande som de har idag.

Det finns idag nationella beslut om riktlinjer för övergripande prioriteringar inom vården. Vårdförbundets undersökning visar att nästan tre av fyra av de svarande anser att prioriteringarna beslutas om på politisk väg. Endast sju procent upplever att besluten fattas av professioner inom vården. Allmänhetens uppfattning är dock att vårdens professioner borde ha ansvar för vilka prioriteringar som görs. 37 procent anger att det är hos dessa som ansvaret ska ligga. En fjärdedel av de svarande menar att det är politiker, vårdpersonal och medborgare som i dialog ska ha ansvar för vilka prioriteringsbeslut som ska fattas.

Allmänhetens uppfattning är att vårdens professioner är de aktörer som ska ha störst inflytande i vården. Resultatet visar också att patienten själv måste få större möjlighet att delta i besluten. Individens behov ska vara styrande. Vården bör ses som en gäst hos individen, inte individen som en besökare hos vården.

Vårdförbundet anser att oavsett vårdbehov och livssituation ska varje människa kunna lita på att just hon får den vård hon behöver. Kärnan är vårdmötet där vården utförs. Detta möte bygger på samspelet mellan vårdtagare, yrkesutövare och anhöriga. Vårdmötet ska ge vårdtagaren möjlighet att vara aktiv, delta i besluten och få en verklig valfrihet. Det är alltid vården som är till för individen, ett perspektiv som inte får glömmas bort.

Diskussioner kring vårdens utformning och uppdrag sker oftast utifrån enskilda yrkesgrupper och organisation. Att vården handlar om människor, hälsa och helhet tappas bort. Vården är till för medborgaren och för hälsa. För att lyfta fram detta har Vårdförbundet utarbetat ett medborgarkontrakt, kontrakt för hälsa och helhet, med grundläggande principer för vården.  Kontraktet ska tydliggöra för vårdtagaren vad vårdens uppdrag är och vilka förväntningar och krav individen kan ställa på vården. För att uppnå det som Vårdförbundet föreslår i kontraktet krävs förändringar i dagens vård.

Vården är idag organiserad efter sjukdom och diagnos. Istället för att utgå ifrån vilka behov individen har av vård baseras diskussionen på det antal sjukhus, vårdplatser och läkare som bör finnas per individ. Ur individens perspektiv är sällan den viktigaste frågan vilken organisation som producerar vården. Det viktiga för individen är att samspelet mellan olika kompetenser fungerar och att dessa gemensamt utvecklar verksamheten. Vården ska vara tillgänglig, tillförlitlig och ges med god kvalitet.

Att gå från sjukdom och diagnos till hälsa och helhet är ett grundläggande systemskifte. Det kräver att fokus flyttas från ekonomistyrning till ett kunskapsorienterar styrsystem där vårdens olika professioner ingår. En vård som har individens fokus och utgår från hälsa och helhet kräver samverkan mellan vårdens yrkesgrupper på ett nytt sätt.  Ett första steg mot en kunskapsstyrd vård är att följa vårdens resultat. Att mäta resultatet och följa vad det är som ger de resultat vi vill nå. En utgångspunkt i detta arbete är att använda nationella riktlinjer.

Ekonomiska incitament kommer alltid att behövas för att styra vården mot uppsatta mål, även i ett kunskapsorienterat styrsystem. Men det är viktigt att ersättningssystem utgår från ett helhetsperspektiv där individen och resultatet för individen, inte utförda prestationer, sätts i centrum.

Vårdens styrsystem påverkar förutsättningarna för vårdmötet. Att ha hälsa och helhet som utgångspunkt, inte sjukdom, är grundläggande för att vården på ett bättre sätt ska bidra till ett hållbart samhälle. En viktig fråga för framtiden är att det hälsofrämjande perspektivet blir ännu tydligare. Genom att byta synsätt från sjukdom och diagnos till hälsa och helhet blir det tydligt att vårdens roll är mer än att bara bota det sjuka – det är att se hela människan och att också se hälsa trots sjukdom.