Kommunerna är de nya vårdjättarna

Hälften av Sveriges hälso- och sjukvård bedrivs numera i kommunal regi. Uppmärksamheten kring Carema och Koppargården visar att det är dags att fråga vad vården ska innehålla och vad den får kosta, skriver Sineva Ribeiro i en debattartikel i Dagens Samhälle.

Under hela den heta debatten om äldrevård och privat ägande har vi hävdat att det handlar om kunskap och kompetens och tillräckligt med personal. Oavsett om det är en kommunal, privat eller kooperativ utförare måste ledningen se till att det finns tillräckligt med kunskap hos medarbetarna. Vårdförbundet är inte emot privata utförare. Men vi vill att offentliga medel ska användas till det som de avsetts för och att vinsten huvudsakligen återinvesteras.

I hela landet saknas specialistsjuksköterskor som är experter på den äldre människans behov och på demenssjukdomar. Vi måste få vårdgivare som satsar på och betalar sjuksköterskor som vidareutbildar sig i dessa specialiteter. I dag råder alarmerande brist på distriktssköterskor och bara 17 procent av sjuksköterskor i äldrevård har någon form av specialistutbildning. Endast två procent har en inriktning mot vård av äldre.

Kommunerna måste vara tydliga i sina upphandlingar men också lämna plats för kreativitet som gynnar äldre. De måste följa upp och utvärdera verksamheten, men också se till att samarbetet mellan inblandade vårdgivare fungerar.

När det gäller exempelvis äldreboendet Koppargården utanför Stockholm har problemen främst handlat om djupt rotade konflikter mellan läkare och sjuksköterskor. De ska upp i ljuset och bearbetas. Där har sjuksköterskor med knappa resurser - som överallt inom äldrevården - känt sig uthängda i mediernas granskning.

Att det finns problem förnekar ingen men sjuksköterskor känner sig kränkta och tycker att deras yrkeskompetens har ifrågasatts. De har varit för få och ledningen otydlig men ändå har de gjort allt för att de äldre ska få en så god vård och livskvalitet som möjligt.

Det som tog sin början för tjugo år sedan med ädelreformen har utvecklats till att hälften av all hälso- och sjukvård i dag bedrivs i kommunal regi.

Nu vårdas svårt sjuka barn, ungdomar och medelålders med cancer, kroniskt sjuka, människor i rehabilitering efter operation eller stroke, människor med psykiatriska problem och framförallt äldre med många olika sjukdomar hemma eller på äldreboenden. Listan kan göras lång på alla de som anses medicinskt färdigbehandlade av slutenvården men som fortfarande behöver kvalificerad omvårdnad.

Begreppet ”medicinskt färdigbehandlad” innebär inte alls att man är frisk eller ens redo att klara sig själv. Det innebär bara att just den åtgärd som sjukhuset skulle utföra är genomförd. I den vård som kommunen bedriver är det legitimerade sjuksköterskor och distriktssköterskor som har ansvaret för dessa patienter.

Människor som i dag vårdas på våra äldreboenden fanns för 20 år sedan på akutsjukhusens medicinavdelningar och långvårdsavdelningar. Många är multisjuka och i livets slutskede. Alla dessa människor ska självklart ha kvalificerad vård, värdigt bemötande och god livskvalitet.

Kommuner har en viktig roll eftersom de ansvarar för och driver en stor del av hälso- och sjukvården i landet. Ingen ska behöva vara orolig för att inte få den vård de behöver. Det krävs yrkeserfarna legitimerade sjuksköterskor med specialistutbildning som leder och utvecklar arbetet. Den kompetensen behövs också på centrala positioner i kommunerna.

Det är bra att medier kritiskt granskar vården. Men granskningen ska vara saklig. Nu är det är det hög tid att vi ställer frågan till politiker och beslutsfattare: Vad ska äldrevården och hemsjukvården innehålla och vad får den kosta?

 

Sineva Ribeiro, ordförande Vårdförbundet.