Höjd pensionsålder ökar orättvisan

Pensionsgruppens förslag om förändringar i pensionssystemet är säkert relevant utifrån att vi lever längre. Däremot ger det inte svar på frågor kopplat till verkligheten för stora grupper inom välfärdssektorn. Det är orimligt att höja pensionsåldern utan att först ha kommit till rätta med de omfattande bristerna i villkor och arbetsmiljö.

Vård bedrivs dygnets alla timmar och årets alla dagar. Det kommer vi inte ifrån. Men vården har redan idag stora problem med att locka och behålla personal. Dessutom arbetar många deltid för att orka och sjukskrivningstalen ökar.

För att kunna bedriva en patientsäker vård krävs att det finns högskoleutbildade sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor som vill och orkar vara en del av den. Det är därför inte rimligt att höja pensionsåldern utan omfattande förbättringar av arbetsmiljö och villkor.

Förslaget om höjd pensionsålder riskerar dessutom att öka både orättvisan och bristen på jämställdhet. De som har god hälsa, god arbetsmiljö och bra villkor kan fylla på pensionspåsen genom att arbeta längre. Den som på grund av dålig arbetsmiljö och stress tvingas gå ner i arbetstid förlorar både i lön och i pension. Som så ofta är det kvinnor i välfärdssektorn som får ta smällen.

Arbetsmiljön och arbetsvillkoren innebär problem både för personalen och möjligheten för arbetsgivare att locka och behålla kompetens. Det här är våra krav:

1. En arbetsmiljö där heltid är möjligt. Vårdförbundets undersökning visar att 40 procent av intensivvårds- och anestesisjuksköterskorna inte orkar arbeta heltid. Det är en orimlig situation när bristen på specialistsjuksköterskor gör att vårdplatser hålls stängda och vårdköerna växer. Konsekvensen av att många arbetar deltid för att klara sin egen hälsa, blir en betydligt lägre pension. Det politiska ansvaret hos de stora arbetsgivarna inom kommun och landsting/region måste lyftas och det systematiska arbetsmiljöarbetet prioriteras överlag.

2. Bättre lönevillkor där specialistutbildning ger utdelning. Vi behöver lönevillkor som gör att fler vill arbeta i hälso- och sjukvården och stanna kvar. Vi vill ha attraktiva arbetsgivare som premierar duktiga medarbetare och där specialistutbildning lönar sig. Här kan staten bidra genom att nationellt införa Vårdförbundets modell för utbildningsanställningar, Akademisk specialisttjänstgöring (AST).

3. Förutsättningar för chefer att leda vården. Idag ansvarar verksamhetschefer för orimligt stora personalgrupper. Det kan få till följd att medarbetarna inte får rätt förutsättningar att vara med och utveckla vården, men kan också leda till problem med arbetsmiljön. Även här måste Arbetsmiljöverkets uppdrag från regering och riksdag omsättas i konkret arbete som leder till resultat.

Pensionsgruppen ser också utmaningar på arbetsmiljöområdet, men menar att det inte är deras sak att lösa. Detta är dock en alldeles för viktig förutsättning för att bara bollas vidare utan bestämda mottagare. Vi ser att ansvaret i stora delar faller på ministrarna Annika Strandhäll, Åsa Regnér och Ylva Johansson – hur ska ni fördela det ansvaret? Det krävs villkor på plats som gör att vården klarar kompetensförsörjningen. Innan dess är det är osannolikt att vi kan jobba ännu längre.

Sineva Ribeiro, förbundsordförande

Läs artikeln i Dagens Samhälle