Ge papperslösa rätt till vård

Sarah diagnosticerades med en förändring i ena bröstet, vilket vanligen föranleder en utredning. Men en sådan förändring är ingen indikation för det som kallas omedelbar vård och i Sarahs fall fick det till följd att hennes bröstcancer upptäcktes först ett halvår senare.

Ett halvår för sent, skulle det visa sig.

Cancern var redan spridd och Sarah lever inte längre. Idag hålls den första nationella konferensen om rätten till hälsa, med syftet att visa att en framtid där Sarah hade överlevt är möjlig.

Papperslös
Skälet till att Sarah inte utreddes vidare var att hon var papperslös. I dag finns mellan 10 000 och 35 000 människor i Sverige i liknande situation.

De undanhåller sig ett avvisningsbeslut eller har aldrig sökt asyl. När Paul Hunt, den dåvarande rapportören för rätten till hälsa inom FN, presenterade sin rapport 2007 levererade han en rejäl känga: "Sweden doesn't practice what it preaches".

Rätten till hälsa
Paul Hunt demonstrerade även en viktig parallell: om en papperslös anklagas för ett brott i Sverige, skulle vi då neka honom/henne rätten till en advokat och en rättvis rättegång?

Knappast eftersom detta tillhör grundläggande mänskliga rättigheter. Rätten till hälsa borde betraktas som lika självklar eftersom även den står inskriven i de mänskliga rättigheterna som Sverige har ratificerat.

Kritiken svider fortfarande. Nuvarande ordning är ovärdig ett land som framhåller humanismen och solidariteten som centrala ideal.

Halvvägs
Detta är emellertid en ordning som kan komma att förändras. Den statliga utredning som syftar till att se hur lagen om vård för papperslösa och asylsökande ska förändras, förhoppningsvis förbättras, har nu kommit halvvägs.

Att förändra papperslösa och asylsökandes tillgång till vård är ett krav som länge drivits av viktiga delar av det svenska civilsamhället. Tillsammans är vi starka.

Konferens om papperslösa
36 organisationer arrangerar i dag en konferens för att ännu en gång belysa varför Sverige måste ha en lagstiftning som garanterar att alla människor, med eller utan personnummer, får rätt till vård.

Utredaren Erna Zelmin har visat öppenhet och lyhördhet gentemot de organisationer som dagligen arbetar med frågan. Det är glädjande. Trots det känner vi oro för utredningen, inte minst till följd av de direktiv regeringen har gett Erna Zelmin och hennes kollegor.

I dessa blandas migrations- och vårdpolitiska hänsynstaganden samman, enligt vår mening två områden som ska hållas isär. Vi menar också att det hade varit en fördel om den expertgrupp som biträder henne i arbetet dominerats av vårdpolitiskt och medicinskt erfarna istället för personer från Migrationsverket och justitie- och finansdepartementen.

Erfarenhet och kunskap
De organisationer som står bakom kraven på rätt till vård har breda erfarenheter och kunskaper av möten med papperslösa. Dessa erfarenheter och detta kunnande ställer vi till lagstiftarnas förfogande.

Vi hoppas och tror att de politiker som sedermera kommer att granska utredningens resultat vill ta del härav.

I Riksdagen finns bland de etablerade mindre partierna en bred politisk majoritet för att förändra dagens lagstiftning, för att papperslösa ska få rätt till vård. Detta är, förstås, mycket positivt. Vi hoppas att även de stora partierna vågar visa att de står för människans lika värde och att rätten till hälsa är en mänsklig rättighet.

I praktiken innebär en lagstiftning som hänvisar papperslösa till endast omedelbar vård med eget betalningsansvar att de förvägras även denna, eftersom merparten av de papperslösa är mycket fattiga.

Vården ska aldrig agera Migrationsverk eller polis
Idag finns även ett parti i riksdagen som drar resonemangen till sin spets. Sverigedemokraterna anser att vårdpersonal ska rapportera till myndighet när någon som kan misstänkas sakna laglig rätt att vistas i landet söker vård. En sådan ordning strider mot lagen om sekretess, all vårdetik och mänskliga rättigheter.

Det får aldrig bli vårdens uppgift att agera Migrationsverkets eller polisens förlängda arm. En persons legala status får aldrig vara avgörande för rätten till vård.

Avsaknad av personnummer får aldrig hindra en angelägen cancerutredning, inte för någon som vistas i Sverige. Personer utan papper får inte stå utan vård till följd av byråkrati eller etiskt godtycke.

Vårdpersonal ska inte behöva slitas mellan att arbeta professionellt enligt etik, vetenskap och beprövad erfarenhet och ett regelverk som förhindrar dem att göra det för vissa patienter.

Riksdagen har möjligheten att rösta för en framtid där personer i Sarahs situation överlever.

Fotnot: Sarah heter egentligen något annat

Bengt Westerberg, Ordförande Svenska Röda Korset
Anna-Karin Eklund, Ordförande Vårdförbundet
Henry Ascher, Svenska Barnläkarföreningen, Barnläkare, docent
My Morin, Ordförande Läkare i världen
Agneta Pleijel, Författare, professor
Lennart Molin, Biträdande generalsekreterare Sveriges Kristna Råd
Anne Sjögren, Sjuksköterska, Rosengrenska/Röda Korset
Ingemar Engström, Ordförande i Svenska Läkaresällskapets Delegation för medicinsk etik
Martin Gerdin, Projektledare Rätt till vård-konferensen, IFMSA