Ge oss förändringar – inte symbolpolitik

Det behövs pengar för att se till att vi tjejer och kvinnor i Sverige inte behöver vänta i 53 år på en jämställd lön. Det skriver Sineva Ribeiro i en debattartikel i ETC.

Förslaget att inrätta en ny jämställdhetsmyndighet är förstås bra och helt i linje med en feministisk regering. Men de politiskt nödvändiga besluten som måste till för att uppnå en förändring får inte lämpas över i knät på tjänstemän. Våra politiker måste själva våga fatta beslut som ger faktiska förändringar och inte ägna sig åt symbolpolitik.

I en debattartikel på DN Debatt (1/10) pekar Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, på det orimliga i att vi i "världens mest jämställda land" fortfarande har kaos i förlossningsvården på många håll och "de skamlöst låga lönerna inom de delar av den offentliga sektorn där många kvinnor arbetar". Han nämner särskilt sjuksköterskor, barnmorskor och lärare.

Det råder som bekant stor brist på sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor – men framför allt brist på goda villkor. Vårdförbundets färska livslönerapport visar på en livslön långt under den för andra med jämförbar utbildningsnivå. För att nå upp till en rimlig livslön för våra fyra yrkesgrupper skulle det innebära runt 30 procent mer i lön under ett yrkesliv.

Dessutom visar den sammanpressade lönestrukturen att det knappt lönar sig att specialistutbilda sig. Andelen specialistutbildade sjuksköterskor har sjunkit från 65 procent till 45 procent de senaste 20 åren – samtidigt som vården blir alltmer specialiserad. I en situation där det råder stor brist på främst specialistsjuksköterskor är det oacceptabelt att villkoren inte är bättre.

Rapporten visar tydligt att medellönen är lägst i kvinnodominerade yrken inom offentlig sektor. Dessa ligger konsekvent lägre i lönenivå än övriga yrken. Lönespridningen i de vårdrelaterade yrkena är också betydligt snävare än i övriga yrkesgrupper.

Resultat ur Livslönerapporten:

För att nå upp till en rimlig livslönenivå för Vårdförbundets fyra yrkesgrupper skulle det innebära runt 30 procent mer i lön under yrkeslivet.

En civilingenjör har under yrkeslivet 31 procent mer i bruttolön än en barnmorska.

En civilingenjör har en livslön på drygt 20 miljoner.

Av Vårdförbundets yrkesgrupper har barnmorskor högst livslön och röntgensjuksköterskor lägst, 15,6 respektive 14,1 miljoner kronor. För specialistsjuksköterskor och legitimerade sjuksköterskor är livslönen 14,9 respektive 14,3 miljoner kronor.

Högst lön bland vårdyrkena har läkare med en livslön på 28 miljoner.

Att arbeta som specialistsjuksköterska ger endast 600 000 kronor mer i bruttolön under hela yrkeslivet jämfört med en legitimerad sjuksköterska.

Medellönen för barnmorskor är 33 200 kronor och för specialistsjuksköterskor 31 700 kronor. Röntgensjuksköterskor tjänar i genomsnitt 29 800 kronor och legitimerade sjuksköterskor 29 400 kronor. Som jämförelse har civilingenjörer och kemister medellöner på 42 000 kronor respektive 41 200 kronor.

Medlingsinstitutet visar att löneskillnaden mellan män och kvinnor i dag är 13,2 procent. Skillnaden har minskat de senaste åren, men i en alltför långsam takt. Medlingsinstitutet konstaterar dessutom att fem procent av löneskillnaden är oförklarad, det vill säga inte kan kopplas till skillnader i yrke, sektor, utbildning, ålder och arbetstid.

En betydligt bättre löneutveckling för våra professioner och en ökad lönespridning är förutsättningar för att nå upp till en acceptabel livslön och i förlängningen en rimlig pension. Det är också en viktig förutsättning för arbetsgivare att kunna locka och behålla personal.

Inom dagens system kan vi inte höja lönerna med de 30 procent som krävs. Det behövs pengar för att se till att vi tjejer och kvinnor i Sverige inte behöver vänta i 53 år på en jämställd lön.

Politiker på alla nivåer måste ge rätt förutsättning med tillräckliga ekonomiska resurser till arbetsgivare inom offentlig sektor. Där har våra kommun- och landstingspolitiker ett stort ansvar. Ingen jämställdhetsmyndighet i världen kan ta över folkvalda politikers ansvar.

Det är politiker som kan ge riktiga förutsättningar för verksamhetschefer att prioritera kvinnors löner i praktiken.


Sineva Ribeiro, ordförande Vårdförbundet

Relaterad artikel