Förlossningsvården i kris – ingen agerar

Barnmorskor: Hur vi ska kunna ge den vård som kvinnorna behöver?

Det pågår nedmontering och besparingar på flera av Sveriges förlossningskliniker. Mindre kliniker är hotade. Karlskoga stänger förlossningen i sommar, Sollefteå och Mölndal hotas. Centraliseringen av förlossningsvården är alltmer tydlig.

Om detta är det bästa för födande kvinnor och deras familjer är långt ifrån fastställt. Det som sker i dag baseras på ekonomiska argument. Tankar kring patientsäkerhet, kompetens och tillgänglighet lyser med sin frånvaro hos de ansvariga.

Nyss fick vi veta att den nybyggda förlossningskliniken i Stockholm – BB Sophia – kommer att stänga. Kliniken kom till våren 2014 för att det fanns ett akut behov av att förstärka den befintliga förlossningsvården i Stockholm – en stad som växer.

Södra BB på Södersjukhuset som årligen tar emot 1 400 kvinnor med garanterat stöd av barnmorska under förlossningen läggs ner. Detta sker samtidigt som Karolinska Sjukhuset förbereder en enorm omorganisation med en flytt till ett helt nytt sjukhus vilket naturligtvis kommer att påverka hur många kvinnor som kan tas emot på förlossningen.

Nedläggningen av BB Sophia kommer inte bara påverka förlossningsvården i Stockholm. Sommaren 2015 larmade Akademiska sjukhuset i Uppsala att de inte hade kapacitet att ta emot alla de kvinnor som skulle föda. De klarade det dock, bland annat tack vare att BB Sophia kunde hjälpa till med planerade kejsarsnitt. Vart ska Akademiska sjukhuset i Uppsala vända sig i sommar?

Att driva förlossningsvård är inget som byggs under en natt. Det tar lång tid att bygga upp den struktur och det teamarbete som krävs för att kvinnan och hennes familj ska garanteras en individualiserad och säker vård. Att stänga och lägga ner välfungerande förlossningsenheter trots att det helt uppenbart finns ett stort behov visar på en kortsiktighet och en uppenbar brist på kunskap om verksamheten.

Vi frågar oss vem vi kan avkräva ansvar för denna bristande ledning. Chefer på sjukhusen hävdar att ansvaret ligger hos landstingspolitikerna och politikerna hävdar att ansvaret att prioritera och driva vården ligger på sjukhusets chefer.

Denna pajkastning pågår samtidigt som barnmorskor, förlossningsläkare och undersköterskor i förlossningsvården oroar sig för hur vi ska kunna ge den vård som vi vet krävs.

Vi är också övertygade om att kvinnor oroar sig för var de kommer att få plats att föda barn i Karlskoga, Sollefteå, Uppsala och Stockholm. En oro som inte kommer att försvinna inom överskådlig tid.

Planerna på att bygga en förlossningsenhet på Sankt Göran har flyttats fram till tidigast 2019, det innebär minst tre år av en konstant brist på förlossningsplatser i Stockholm där 25 procent av alla Sveriges barn föds - 30 000 barn varje år!

Barnmorskor har sedan länge försökt att lyfta debatten om förlossningsvården. Vi har fört fram kvinno- och patientsäkerhetsperspektivet, barnmorskeperspektivet, arbetsmiljö- och vårdmiljöperspektivet, kompetensförsörjningsperspektivet, det ekonomiska perspektivet, folkhälsoperspektivet, vård-på-rätt-nivå perspektivet – listan kan göras lång. All den forskning och erfarenhet som finns om olika vårdformer och kvinnors behov har barnmorskekåren och forskare lyft fram. Samtidigt har engagerade föräldrar försökt göra sig hörda.

Men vi talar uppenbarligen för döva öron!

Om intentionen är att vi ska uppnå bästa möjliga sexuella och reproduktiva hälsa – på lika villkor för hela befolkningen är det dags för en ordentlig genomlysning och offentlig utredning av svensk mödra-, förlossnings- och eftervård där alla aspekter tas med.

Vilken vård har den gravida och födande kvinnan och hennes familj rätt till i samband med graviditet och barnafödande? Vilken vård vill kvinnor ha? Vad får förlossningsvården kosta?

Vad är målet?

Mia Ahlberg, ordförande Barnmorskeförbundet

Eva Nordlund, vice ordförande Barnmorskeförbundet

Marianne Weichselbraun, vice ordförande Barnmorskeförbundet