Därför måste psykiatrin omprövas och prioriteras av landstingen

Vårdförbundets kanslichef tillika tidigare psykiatrisamordnare Anders Printz menar i en debattartikel i Dagen Samhälle att det krävs omfattande förändringar för att kunna matcha vård mot vårdbehov.

Jag har ägnat en stor del av mitt yrkesliv åt psykisk ohälsa. Jag har jobbat som skötare i nästan tio år, varit anställd på en patientorganisation och haft olika roller på Socialstyrelsen och socialdepartementet.

Alla har under den här tiden varit överens om att psykiatrin har stora utmaningar och att det krävs förbättringar till exempel när det gäller tillgänglighet, kunskapsbaserat utbud och patienternas inflytande.

Mitt fokus har bland annat varit på lagstiftning och jag har varit delaktig i att ta fram nya regler om samordning, som skulle minska risken för att patienten bollas fram och tillbaka och inte få rätt stöd. Jag har jobbat med statlig kunskapsstyrning för att få tillgången till evidensbaserade metoder att öka. De senaste åren har jag hanterat överenskommelser mellan staten och Sveriges Kommuner och Landsting, i syfte att sätta fart på lokalt och regionalt utvecklingsarbete.

Under alla år jag har jobbat inom psykiatriområdet har jag haft mycket kontakt med patienter och närstående. Deras berättelser har hela tiden varit ungefär desamma. De berättar om känslan av att inte vara välkommen och inte tas på allvar, särskilt när man behöver stöd akut eller dygnet runt. Man bollas runt och de kontakter man etablerat upprätthålls inte.

Från heldygnsvården berättas om torftiga miljöer, ett bemötande som syftar till att korrigera snarare än att ge hopp, och om tvångsåtgärder som inte skulle behövt vidtas om kontakten mellan personal och patient från början varit en annan.

Sammantaget blir ofta känslan efter kontakten med psykiatrin att det inte finns någon hjälp att få. Jag har också erfarenheter i min egen närhet som bekräftar den bilden.

Det som förvånar mig är inte berättelsernas innehåll i sig, eftersom jag hört dem hela tiden. Det som frustrerar mig är att de inte förändras över tiden och att de metoder för styrning som jag har trott på inte haft större effekt – i alla fall inte på den vård som ges akut och i heldygnsvården. I stället ökar klagomålen på psykiatrin till patientnämnderna.

Vad beror det då på? Min analys är inte bara att styrningsförsöken inte nått ner, utan att det är just det att förändringarna har startat uppifrån som gör att de har svårt att få effekt.

I stället för att skapa regler om samverkan, tillgänglighet och valfrihet, i stället för att prata huvudmannaskap och behov av antal slutenvårdsplatser tror jag att vi ska utgå från patienternas berättelser om hur man gör och vad man behöver i olika situationer.

"Vad gör du när du vaknar mitt i natten med så svår ångest att du är rädd för att skada dig själv?", kan vara en fråga. Om svaret är att jag tar upp min telefon, måste nästa fråga vara vad som finns i den och vad som borde finnas. Vart ska telefonnumren leda, vem behöver kunna komma, vart vill du kunna åka och vilka e-tjänster skulle hjälpa dig?

Jag tror helt enkelt att vi måste utveckla helt nya tjänster utifrån patienternas berättelser. Sedan måste vi fråga oss vilken kompetens som behövs.

Vi vet i dag att personer som vårdas akut eller hela dygnet alltför sällan möts av till exempel specialistsjuksköterskor, som är ett av de stora bristyrkena enligt Socialstyrelsens årliga planeringsstöd. Även antalet psykologer, arbetsterapeuter och fysioterapeuter är ofta otillräckligt i slutenvårdspsykiatrin. Det behöver vi ändra på, och i framtiden kanske vi också måste komplettera med helt nya kompetenser, som till exempel pedagoger.

Det kan även vara så att det som patienten behöver finns i en annan del av samhället och då är det broar dit vi behöver bygga. Därför kan inte utformningen av tjänsterna ske enbart i psykiatrin, det måste också finnas möjligheter att söka och hitta lösningar utanför systemet.

Hur gör vi nu detta? Är det ens möjligt? Jag tror det. Förändringen måste ta sin utgångspunkt i patientens verklighet, behov och beteende. Medarbetare måste vara delaktiga i förändringen och de som inte vill delta måste fundera på om de har rätt jobb. Ledarskapet måste ges utrymme och ha sitt fokus på utvecklingen och vilken nytta verksamheten ger för dem som den är till för.

Dessutom måste landstingsdirektörer och hälso- och sjukvårdsdirektörer börja engagera sig mycket mer i den psykiatriska vården. Det är nämligen mitt bestämda intryck att verksamhetsledningar på denna nivå inte betraktar psykiatrin som lika viktig som andra verksamheter.

Ett exempel på det är att landstingen inte ökat resurserna till psykiatrin i samma utsträckning som till andra delar av hälso- och sjukvården trots många års statliga satsningar. Det visar bland annat nationella siffror för åren 2005–2010, som Västra Götalandsregionens Kunskapscentrum för psykisk hälsa tagit fram.

Ett annat exempel är att landstingen fortfarande inte lyckats ta ansvar för en gemensam finansiering av verksamheter som ska vara ett alternativ till rättspsyk för personer som allvarligt skadar sig själva – ofta unga kvinnor. Ytterst beror det på att psykisk ohälsa fortfarande är stigmatiserande. Man utvärderas sällan på vad man gör för den som har en psykisk ohälsa eftersom det inte pratas om det.

Även om det finns politiskt ansvariga som visar ett äkta engagemang behöver deras fokus i ­högre grad vara på att patienten får rätt hjälp och inte, beroende på politisk hemvist, på övertygelsen om att privatiseringar eller vinstförbud är lösningen på problemen.

Min slutsats är att vi behöver ett omtag. Att frustrationen som många känner efter kontakt med psykiatrin kan omvandlas till energi som vi använder för ett nybygge med nya innovativa tjänster och en mer personcentrerad vård. Det är möjligt, om vi bestämmer oss för att ta patienters och närståendes erfarenheter, behov och önskemål som utgångspunkt för det som ska utvecklas – och gör det tillsammans med dem som verksamheten är till för.

I ett sådant omtag ska vi ta med oss den starka utveckling som skett inom kunskapsområdet de senaste åren – något som jag absolut inte förnekar.

Kunskapen om verksamma behandlingar har ökat mycket och möjligheten för vårdpersonal att välja den behandlingsideologi man själv tror på har minskat.

Men, om systemets första bemötande i de mest utsatta situationerna gör att du som patient inte känner dig välkommen, ja då räcker det inte med kunskapsutveckling. Då måste tjänsterna skapas utifrån patienternas berättelser och perspektiv.

Anders Printz,
kanslichef på Vårdförbundet, tidigare psykiatrisamordnare