Jag är barnmorska. Känn på det!

I dryga 15 år har jag kunnat säga det; jag är barnmorska. Det känns fortfarande speciellt och ofta väcker det också något speciellt hos den jag säger det till. De flesta människor har någon uppfattning om eller relation till en barnmorska.

Otaliga är de, ibland väldigt detaljerade, förlossningshistorier jag har fått höra på middagar och fester. Privat kanske jag kan tröttna lite, men samtidigt säger det ju en del om det förtroende som finns för just barnmorskor. Människor är vana vid att barnmorskor kan ta emot och förvalta förtroenden och att du kan dela allt med en barnmorska. Sett ur det perspektivet blir varje berättelse viktig!

När jag var 7 år ville jag bli sjuksköterska och rädda världen, eller åtminstone några sjuka och skadade i världens katastrofer. När jag på gymnasiet insåg att betygen aldrig skulle räcka till läkarutbildningen och att sex och sådant var rätt kul, så bestämde jag mig för att bli sjuksköterska och barnmorska med siktet inställt på att arbeta på ungdomsmottagning. Ett antal år senare blev jag antagen till både specialistsjuksköterskeutbildningen i anestesi och barnmorskeutbildningen. Mina kollegor på anestesikliniken retades med mig när jag valde barnmorskeutbildningen och frågade (med visst allvar i rösterna) om jag verkligen skulle bli en SÅDAN DÄR som bara kladdade med blod och moderkakor och sa att ALLT var normalt. Jag svarade (med ett stort leende och allvar i rösten) att jag skulle bli en SÅDAN DÄR barnmorska som lägger placentan på avsedd plats, byter handskar och inte kladdar ner samt som försöker hålla allt normalt men förstår när det inte är det.

Arbete på ungdomsmottagning ligger fortfarande framför mig och det är möjligt att mina minst 20 kvarvarande år i yrket tar mig dit. Hittills har jag i mitt barnmorskeliv befunnit mig i sammanhang kring förlossningar, eftervård på BB och neo, liv och död, gråt och skratt, lycka och katastrof, friskt och sjukt, sjuksköterskestrejk, barnmorskeuppror, födelsevrål, Vårdförbund, barnmorskeråd, politikermingel, sommarkaos, snökaos, it-kaos, besparingsåtgärder, förlossningssatsningar, lean, personcentrerad vård, värdebaserad vård, utvärdering, uppvärdering, nedvärdering, utbildning, inbillning, evidens, beprövad erfarenhet, oerfarenhet och mycket, mycket mer. Jag har omgetts av kollegor som varit beredda att svara på mina frågor, diskutera, stötta i vått och torrt, kollegor som har slutat, som har börjat, som har sjukskrivits och kommit tillbaka.

Mycket positivt har hänt sedan jag började min barnmorskekarriär. Något som jag är extra glad för är att psykisk ohälsa i samband med barnafödande uppmärksammas på ett helt annat sätt än när jag började, att det är betydligt större fokus på att minska separation mellan föräldrar och nyfödda samt att det pågår mycket arbete för att minska bristningar och förlossningsskador. Det finns dock stora utmaningar framöver. Dessa handlar om differentierad förlossningsvård, personcentrerad vård med one-to-one care, men också om basala arbetsmiljöfrågor som att ha förutsättningar för att orka arbeta heltid, få rast, vettiga arbetstider, tillräckligt med kollegor, löneutveckling utifrån erfarenhet och kompetens och möjlighet att arbeta enligt forskning och evidens.

Barnmorskor är en stark och stolt grupp. Jag hoppas att beslutsfattare på olika nivåer börjar våga lyssna till barnmorskor på riktigt. Samhället har mycket att vinna på det.

JAG ÄR BARNMORSKA!

Emma Jonsson, leg sjuksköterska och leg barnmorska, anställd på Karolinska Universitetssjukhuset