En annan röst. En ny reserapport ifrån Sofia Magnusson, förtroendevald i Vårdförbundet

Under de två månader som jag snart varit på plats i Israel och Palestina har jag fått möta många engagerade människor. Jag har fått se ett äkta engagemang för andra människor och en vilja att försöka göra skillnad. Men jag har också mött och pratat med flera palestinier som uttryckt att de känner sig ensamma och bortglömda.

Varje fredag sedan många år står en grupp israeliska kvinnor och män i en tyst, fredlig demonstration som kallas Women in black. Flera av dem har stått där i vått och torrt i snart 30 år.

Demonstrationen tar plats i västra Jerusalem där det i princip bara bor israeler. ”Stoppa ockupationen” står det skrivet på hebreiska, arabiska och engelska på deras skyltar.

I mina ögon är de en mycket modig skara. Varje vecka får de utstå trakasserier och hot från sina landsmän, då de visar att de vill ha ett slut på ockupationen. Varje vecka står också vi följeslagare bredvid dem och uttrycker samma önskan, vi vill stödja alla goda krafter i kampen för fred.

Några kvarter längre bort i västra Jerusalem har organisationen B’Tselem sitt huvudkontor. Det är en israelisk organisation som arbetar för mänskliga rättigheter i Palestina. Jag träffar deras internationella sekreterare Oded Diner som ger mig inblick i deras arbete.

– Vi vill använda ögonvittnen i vårt arbete, det är då det blir som mest trovärdigt. Vi, som israelisk organisation, har också större möjlighet att förstå rättssystemet och vi har lättare att påverka.

De driver bland annat ett stort projekt där omkring 200 personer har en varsin videokamera och filmar olika brott mot mänskliga rättigheter. De samlar sedan in materialet och rapporterar vad de ser. [1]

– Det är mycket viktigt att se de långtgående konsekvenserna av ockupationen. Att leva med hotet att få sin bostad och sitt hem rivet under flera års tid, vad gör det med en familj och ett folk? säger Oded vidare.

– Många människor i Israel bryr sig inte så mycket av det som händer på Västbanken eller i Gaza.

Sderot är en liten israelisk stad bara några kilometer från gränsen till Gaza. Människorna som bor där har ingen möjlighet att inte märka av ockupationen och dess konsekvenser. Vi följeslagare besökte staden under en eftermiddag.

Sderot har de senaste åren fått utstå raketbeskjutning från Gaza och rädslan för fienden på andra sidan gränsen är uppenbar i staden. På en av lekplatserna finns ett skyddsrum i form av en stor mask som barnen kan gömma sig i om larmet om raketer börjar ljuda.

Nomika Zion som vill ge oss sin bild av vad som händer i staden. Hon har bott där i närmare 30 år och hon har varit med och startat organisationen Other voice.[2]

Nomika Zion berättar om sitt engagemang i gräsrotsorganisationen Other voice. Foto: Sofia Magnusson

Hon vill vara en motkraft mot de som menar att Gaza ska förstöras och ockupation är det enda sättet att göra Israel till ett säkert land att bo i.

– Jag stod inte ut med hatet mot folket i Gaza. De är människor som vi. Innan krigen mellan Israel och Gaza började hade jag många vänner där. Nu kan vi aldrig mötas.

– Vi har förlorat vår förmåga att se den andra sidan, vi har förlorat förmågan att se palestinier som människor. Vi har förlorat empatin för andra människor säger Nomika.
 Hennes ögon tåras.

– Bygg aldrig ett system som utsätter folk dagligen för trakasserier, det blir bara sjukt. Jag lever i ett sjukt samhälle. Jag kan aldrig bli en hel människa i det här systemet. Det blir uppenbart för mig att alla drabbas av situationen här på olika sätt. Det ger mig hopp att möta dessa människor i Israel som jobbar för ett slut på ockupationen. Min förhoppning är också att fler palestinier kan känna detta hopp och att de får se att de inte är ensamma eller bortglömda.

Demonstrationen Women in black, vid en mycket trafikerad korsning i Västra Jerusalem. Foto: Sofia Magnusson

Sofia Magnusson, förtroendevald på Södersjukhuset

PS
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges kristna råd och Kyrkornas världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel, EAPPI. De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; sofia_magnusson83@hotmail.com, och/eller någon av de ansvariga på Sveriges kristna råd; Sofie Hedman (sofie.hedman@skr.org) Johanna Olaison (johanna.olaison@skr.org) eller Jonas Thorängen (jonas.thorangen@skr.org).

Genom Ekumeniska följeslagarprogrammet stödjer människor från olika delar av världen israeler och palestinier som arbetar för en rättvis fred.

Kyrkornas världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet till projektet togs efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och öka omvärldens medvetenhet om ockupationens konsekvenser för israeler och palestinier. Kring den svenska delen i projektet, kallad följeslagarprogrammet, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer slutit upp med Sveriges kristna råd som huvudman.

Källor

1. B’Tselem. Hämtad 17.11.15
2. Other Voice. Hämtad 17.11.15