Fortsatt kris i psykiatrin? Vad gör Vårdförbundet?

Vårt arbete med att förbättra villkoren för våra medlemmar som arbetar i psykiatrin fortsätter.

Mycket vatten har runnit under Regionens broar sedan vi skrev det här i september förra året och en hel del av det går att läsa i det blogginlägg som vår förtroendevalda styrelseledamot Marcus Folkö Müntzing skrev i mitten av januari.

Det finns ändå delar som vi på Vårdförbundet vill förtydliga ännu mer. Vi har inte på något sätt lutat oss tillbaka och sagt att vi är nöjda. Många frågor kvarstår och mycket uppföljning behöver göras innan vi ser om det arbetstidsförkortningsprojekt som nu införts i den psykiatriska akut och heldygnsvården (PAH) är en fungerade och hållbar lösning som gör att fler sjuksköterskor söker sig till de verksamheter som tidigare haft stora bemanningssvårigheter.

Ett givet sådant frågetecken är att projektet som införts endast innefattar sjuksköterskorna på PAHs enheter inom Universitetssjukhuset i Örebros (USÖ) väggar. PAH har enheter i både Lindesberg och Karlskoga som i nuläget inte omfattas av projektet. Vi på Vårdförbundet tycker självklart att alla PAHs anställda sjuksköterskor borde få samma villkor. Annars finns det en risk att de som jobbar under sämre villkor väljer att söka sig till PAH på USÖ och då blir det luckor i Lindesberg och Karlskoga istället. Sjuksköterskorna där har också slitit hårt under stor press. De är värda samma villkor som sina kollegor på USÖ. Ett annat frågetecken är vad arbetsgivaren planerar att göra när projektets når sitt slut om ett år. Kommer arbetsgivaren då att ta ett steg tillbaka? Eller ett steg framåt?

Ytterligare ett stort frågetecken är den allmänpsykiatriska öppenvården (APÖ) som självklart påverkas av det som händer inom PAH.

APÖs personal har under lång tid brottats med att behöva bortprioritera arbetsuppgifter, bland annat på grund av att det inom APÖ är stor läkarbrist. Det innebär att sjuksköterskorna får ta ett större ansvar för arbetsuppgifter som i vanliga fall ska hanteras av läkare. Ett sådant exempel är läkemedelsuppföljningar. Det ska vara läkare som gör dessa, men det är i praktiken sjuksköterskor som gör det då inga läkare finns att tillgå. Det i sin tur innebär att andra arbetsuppgifter har behövt bortprioriteras.
Sedan årsskiftet är det möjligt för patienter att skriva en egen vårdbegäran till sjukvården, men trots detta har APÖ inte fått några utökade resurser för att kunna möta upp den möjligheten.

Öppenvården är också den typ av sjukvård där det alltid är stort inflöde, men minimalt med utflöde.

Inom APÖ har varje sjuksköterska ensamt ansvar för mellan 30-60 patienter. Samtidigt har arbetsledningen inom psykiatrin uttryckt att det finns en överbemanning inom APÖ. Den överbemanningen ser inte sjuksköterskorna som jobbar där. De ser istället en öppenvård som för 10 år sedan skulle prioriteras och utvecklas, men som nu kommer att få ta steg tillbaka istället för framåt på grund av bristande resurser. Öppenvården håller på att halka efter på grund av hög arbetsbelastning och mindre bra arbetsmiljö.

Det är samma sjuksköterskor som sedan frivilligt ska gå in i slutenvården för att täcka luckor där. Men arbetet i öppenvården tar inte slut. Det finns kvar dagen efter och bildar istället hög. En hög som blir högre och högre.

Öppenvården förbygger inläggningar och vi på Vårdförbundet tycker att det är förknippat med stor problematik om arbetsgivaren börjar ta resurser från öppenvården för att täcka upp i slutenvården.

Slutenvården behöver självklart resurser och där hoppas vi att det arbetstidsförkortningsprojekt som nu är påbörjat faller väl ut. Men om det inte gör det hoppas vi att arbetsgivaren förstärker det ytterligare istället för att lägga ner det. Genom att göra slutenvården mer attraktiv för fler sökande kan öppenvården avlastas som i sin tur avlastar slutenvården. En spiral som idag har varit nedåtgående blir då uppåtgående samtidigt som psykiatrin blir en mer attraktiv arbetsgivare.