"Hur är väl ett arbetspass på förlossningen?"

Närbild på en kvinna i kort, jordgubbsblont hår och glasögon. Hon har rödmålade läppar och en rosa kavaj.

Den 5 maj firar vi Barnmorskedagen! Barnmorskor har världens bästa jobb men arbetsmiljön och verkligheten är ingen dans på rosor. Här är barnmorskan Gith Höglunds historia om hur vardagen kan se ut på en förlossningsavdelning.

"Hur är väl ett arbetspass på förlossningen? Det kan ju vara alldeles fruktansvärt och jobbigt och tråkigt och alldeles alldeles underbart...

Nattens lugn har just sänkt sig över avdelningen. De allra flesta i husen runt omkring sjukhuset har sagt god natt och släckt lampan. Själv är jag nyss kommen till jobbet för ännu en arbetsnatt. Tio timmar som fortfarande är ett oskrivet blankt blad. Tio timmar som kommer fyllas med svett, kraft och glädje. Tio timmar på världens bästa jobb.

Paret jag möter väntar tredje barnet. Allt är precis som det ska. En frisk mamma med en normal graviditet och där kroppen hittills förstår precis vad den ska göra. Den blivande mamman är avslappnad och andas genom sina värkar. Ljuset på salen är dämpat och lugna toner kommer från CD-spelaren på väggen. I bakgrunden hörs barnets hjärtslag. Mitt jobb är att vara där, att se henne, att lyssna in och lägga märke till hur hon förändras när förlossningen går framåt. Att ha koll på hur barnet i magen mår. Jag säger några stärkande ord, att hon är stark, modig och fint avslappnad. Så småningom förändras kvinnans sätt att andas. Hon börjar stånka och jag förstår, snart är det dags. I nattens lugna halvmörker, med sin partner vid sin sida, föder hon sitt barn. Allt är lugnt och stilla.

Ett annat arbetspass. Klockan är tio på förmiddagen. Regntunga skyar gör att man funderar över om det överhuvudtaget ska bli dag idag. Avdelningen är fullbelagd. I korridoren står sängar som ingen hunnit städa efter en intensiv arbetsnatt och morgon. Någon ringer på klockan och undrar när frukosten serveras. Ingen har hunnit berätta hur det fungerar med mat på avdelningen. Paret vill hem så fort som möjligt. Förklarar att vi som jobbar behöver prioritera våra arbetsuppgifter på avdelningen innan vi kan skriva ut dem. Min barnmorskekollega har ansvar för en ensam kvinna som snart föder samt en annan som födde barn med hjälp av sugklocka för en timma sedan. Henne behöver hon ha koll på så att hon inte blöder mer än vad som är normalt. Barnet har inte börjat amma ännu och kvinnan har under graviditeten önskat extra stöd i amningsstarten. Jag och den undersköterska som jag idag arbetar tillsammans med blir ansvarig för två födande kvinnor. Den ena med en tidigare traumatisk förlossningsupplevelse. Den andra väntar första barnet efter flera års ofrivillig barnlöshet. Dessutom väntar vi på fler kvinnor som ska komma för kontroll på grund av olika omständigheter.

Fram till nu har jag gått fram och tillbaka mellan de två födande kvinnorna jag har ansvar för. Jag går in till paret som nu väntar sitt andra barn. Hon är mitt i sin förlossning. Upplever att värkarna gör mycket ont. Andas lustgas men börjar fundera över om hon vill ha en ryggbedövning. Vid förra förlossningen var det problem när man skulle lägga ryggbedövningen. Narkosläkaren fick sticka flera gånger, bedövningen fungerade inte och efteråt fick hon kraftig huvudvärk i flera dagar. I denna graviditet har hon helst inte velat använda sig av ryggbedövning på grund av detta. När jag är på salen blir hon lugnare. Kan andas genom sina värkar och är avslappnad i vilan som alltid kommer mellan dem. När jag varit hos dem en kort stund ringer min andra patient. Jag lämnar paret med orden "allt ser bra ut just nu, fortsätt andas lugnt genom dina värkar och ring på mig så fort ni behöver".

Inne hos den andra kvinnan är det allt annat än lugnt. Har fått en ryggbedövning för flera timmar sedan och denna börjar nu fungera sämre. Undersöker henne och kan konstatera att förlossningen inte gått framåt på flera timmar. Modermunnen har öppnat sig helt men barnet har inte trängt ner så mycket i bäckenet att det är dags att börja krysta. Paret är oroliga "Ska det vara så här? Ska det göra så här ont? Varför händer det inget? Hur mår vår bebis?" När värkarna kommer skriker hon högt av smärta och rädsla. Paniken lyser i ögonen och den blivande pappan har nära till tårar. På fosterhjärtljudskurvan kan jag se att barnets puls går ner när värkarna kommer. Jag undrar stilla hur mycket reserver detta barn har. Hur länge till kan jag vänta innan jag ringer på läkaren? Lämnar salen efter att ha informerat om att jag ska rådgöra med en kollega. Möter den barnmorskan som idag är koordinator. Tittar tillsammans på kurvan och bedömer tillsammans med henne att jag ska ringa på läkaren. Går åter in till paret och förklarar läget. Läkaren kommer och beslut tas om att barnet behöver födas nu. Sugklocka planeras och efter att ha informerat paret om vad som ska ske påbörjas proceduren. Kvinnan skriker, har svårt att samarbeta då hon är mycket rädd. Efter att ha dragit med sugklockan under ett par värkar försämras barnets hjärtslag ännu mer. När man drar följer inte barnet med utan läkaren beslutar om att istället avsluta förlossningen med urakut kejsarsnitt. Vi som arbetar har så mycket koll på situationen som man kan förväntas ha. Alla vet vad som ska göras. Den födande kvinnan körs i ilfart till operationsavdelningen där hon sövs och barnet hjälps till världen med kejsarsnitt. En blek, tanig liten krabat som inte ger några livstecken ifrån sig. Hjärtat slår, men sakta. Jag tar med mig barnet ut till akutbordet och efter att ha hjälp honom att andas ett tag börjar han att ta egna andetag. Efter någon minut skriker han ljudligt och är rosig och pigg. En lättad med fortfarande orolig pappa väntar på förlossningen och jag går tillbaka med barnet dit. Kvinnan behöver ligga på IVA och vakna till ordentligt innan hon får träffa sin bebis. Efter att mycket kort ha förklarat för pappan vad som hänt lämnar jag honom ensam med sin förstfödde.

Under tiden jag varit upptagen med denna patient har min kollega välkomnat ett barn till världen fast inte den förlossningspatient hon hade hand om när jag sprang iväg till operation utan en annan. En kvinna som varit i Sverige bara någon månad, som inte talar svenska och som bara stod där i dörren. Krystandes. Blödandes. Snabbt hade man fått flytta ut en annan kvinna från en sal. Blodet som droppade i korridoren har ingen hunnit torka upp ännu.

Jag går tillbaka in till min andra födande kvinna. De har ringt ett par gånger och fått höra att "allt ser bra ut med barnet, barnmorskan kommer snart". Barnmorskan som inte ens var på avdelningen. Nu är partnern upprörd över att ingen har tid med dem. Kvinnan krystar och jag hinner precis få på mig handskarna innan barnet föds. En pigg, rosig skrikandes liten tjej. En mycket trött kvinna och en upprörd man ska nu hälsa på sin nyfödda dotter. Ska försöka att hitta tillbaka till lugnet. Ska försöka att återfå förtroendet för mig och all annan sjukvårdspersonal.

Klockan har hunnit bli tolv. Magen börjar kurra men ännu finns ingen tid att äta. Arbetet behöver dokumenteras. Barn ska vägas och mätas. Kvinnor ska upp och kissa efter sina förlossningar och blödningar ska bedömmas. Efter en stund känns inte hungern mer. Jag gör det jag ska, men den där tiden att "bara vara" med patienterna finns inte. Snart är klockan två och mina kollegor kommer för att påbörja sitt arbetspass. De är efterlängtade. Äntligen kan jag äta något, äntligen kan jag få gå på toa, äntligen är min dag över.

För den som inte arbetar på en förlossningsavdelning är det mycket svårt att föreställa sig vad arbetet som barnmorska innebär. Att gosa med bebisar är det många som tror att vi gör, det gör vi inte. Att barnmorskan alltid är hos patienterna stämmer inte heller, vi har massor med dokumentation och diverse papper som ska fyllas i för statistikens skull.

Så hur är då ett arbetspass på förlossningen. Det kan ju vara fruktansvärt och jobbigt men aldrig tråkigt. Om vi som barnmorskor verkligen fick jobba med det vi är utbildade till är jag övertygad om att de födande kvinnorna skulle få bättre förlossningsupplevelser oavsett förlossningssätt, vi skulle få en bättre arbetsmiljö och allt skulle oftast vara alldeles, alldeles underbart!"