Meny
Vårdfokus

Vårdfokus - tidning för Vårdförbundet
Ansvarig utgivare Iréne Wanland

Tidningen Vårdfokus har en självständig
ställning. Läs mer »

Omslag 4-14 LITET

Har du glömt användarnamn eller lösenord?
Skapa ett konto här
Bli medlem i Vårdförbundet

Hon gick emot läkarna och fick Alexander att vakna ur koman

När alla andra hade gett upp hoppet om att 18-årige Alexander skulle vakna upp ur sin koma såg sjuksköterskan Annica Axelsson något annat. Hon gick emot både läkarexpertis och PM och följde sin magkänsla. I dag åker Alexander skridskor igen.

Annica Axelsson

Annica Axelsson följde sin magkänsla.

Alexander var 18 år när han kom till intensivvården i Arvika. I tre veckor hade han legat i koma efter en bilolycka och läkarna hade gett upp hoppet om att han skulle vakna igen. En placering på neurorehab var vad som väntade.

Annica Axelsson, intensivvårdssjuksköterska på Arvika lasarett, såg något annat hos Alexander. Kanske blev hon bara gripen av att det var en 18-åring som låg där – bara några år äldre än hennes dotter. Kanske var det pappans sorg över att vården inte gav honom något hopp. Hon vet inte riktigt.

– Jag brukar verkligen vara noga med att följa det läkarna säger, och är mån om att känna mig trygg med att jag inte gör någon skada genom att gå emot ordinationer. Men den här gången sa min magkänsla att allt inte var prövat, berättar Annica Axelsson.

Anade att Alexander lyssnade

Alla medicinska resurser var uttömda sades det, men Annica tyckte sig se att Alexander lyssnade. Läkarna förklarade det som en reflex, men gav sitt godkännande till att hon fick försöka att stimulera hans hjärna.

Annica bad pappan att ta med musik som Alexander tyckte om och hon satte på tv:n sent på kvällen när det visades program som han gärna såg. Eftersom tonåringar gärna sitter upp länge uppmanade hon kollegerna att inte slå av tv:n förrän tidigt på morgonen.

– Om han hade skadat ett knä så hade jag tänkt: först läka, sedan rehab, sedan träna. Jag överförde det resonemanget till hur jag ville försöka träna Alexanders hjärna.

Hon gav honom en mugg och försökte få honom att hålla om den. Det gick inte så bra. Så började hon slå in paket tillsammans med Alexander. Hon höll hans händer i sina och drog i snören. Efter ett tag kände hon en antydan till pincettgrepp. Det var den första responsen.

Fortsatte att peppa

Annica fortsatte att peppa. Spelade musik, satte på tv:n, hängde upp en doftgran och hojtade när hon kom in i rummet: "Om du är hockeypojk vet du vad det är att träna och du vet att det gör ont att bli bättre. Kom igen nu."

– Jag pratade med honom som om han vore vaken, och så fort jag gick förbi hans rum sa jag något, nöp honom eller skojade, berättar hon.

När Annica den femte dagen stannade i Alexanders dörr och pratade slog han plötsligt upp ögonen.

Viktigt följa magkänslan

Alexanders kamp fortsätter. Han pratar långsammare än före olyckan och har ett knä som måste opereras. Men han har redan kommit långt – han kan till och med åka skridskor igen.

För Annica kommer Alexander alltid att vara en påminnelse om vikten av att följa sin magkänsla.

– Jag tycker att vi i vården alldeles för sällan vågar stå upp för det vi tror på. Vi följer färdiga PM och riktlinjer – och det viktigt, vi måste vara säkra på att vi ger vård enligt erfarenhet och beprövad vetenskap. Men vi glömmer att det ibland är viktigt att också lyssna inåt och att våga hävda en åsikt när vi tror på något – även om det inte är enligt regelboken.

Du som gör ett inlägg ansvarar själv för innehållet. Regler för kommentering »

Susanne Flyborg
  • Bra sagt! »
  • (0 tummar hittills)

2011-12-17 19:23  

Än en gång som vården inte gjort en tillräckligt noggrann bedömning innan en ung stark människa räknat ut från livet. rena turen att han inte avled, till följd av vårdens beslut!
Många liknande finns men vanligen vill ingen lyfta saken och det verkar som allmänhetne helst inte vill tro att beslut om liv och död även för unga fattas på en höft. Se också http://www.expressen.se/1.2481826, och många ,ånga fler finns. De flesta som man i efterhand kan se skulle haft goda chanser att tillfriskna mörkas dock av ansvariga inom vården.
Socialstyrelsen har inget intresse av den här kunskapen.
För lärandet behöver rapportering ske av alla fall där man anser sig kunna säga att pat inte kommer överleva. Man skulle säkert bli förvånad om randomiserad studie gjordes där hälften fick fortsatt vård! Men inte intressant eller hur, "för det händer inte mig och jag vill inget veta"- attityden, och för myndigheterna skulle det kunna bli kostsamt.

Stephanie Wichmann
Stephanie Wichmann
  • Bra sagt! »
  • (0 tummar hittills)

2011-12-01 10:41  

Jag gick en kurs inom basal stimulans som det hete då redan 2001 pga att man hade kommit fram till att strokepat reahbiliterades snabbare samt att dem upplevde sig mer delaktiga när dem beskrev sin situation senare. Man kom senare även fram till att detta kan användas med fördel till komapat.
Bra gjord Annika, vidare så!

olivia
  • Bra sagt! »
  • (12 tummar hittills)

2011-11-29 00:16  

Det du Monica kallar "det där lilla extra" handlar för det första om liv eller död för dessa patienter - för det andra handlar detta om sjuksköterskans funktion.
Det Annica gjorde är vad alla vi sjuksköterskor är anställda för - vår huvuduppgift är INTE att serva läkare.

Stefan Bergman
Stefan Bergman
  • Bra sagt! »
  • (7 tummar hittills)

2011-11-28 15:20  

Min far, bosatt i USA, fick 1999 en stor infarkt i hjärnstammen, låg medvetslös i respirator och neurokirurgen bedömde att hoppet var ute. Vi satte trots detta på hans favorit musik och puls enligt EKG sjönk till normalvärde. Vi värmde hembakade kanelbullar i mikron och satte under näsan varvid han viftade med näsan. Det var liv kvar! I 2 veckor höll vi på, plockade bort den ena apparaten efter den andra, och han gick hem med käpp efter träning och fick 3 extra år i livet. Läkarna skakade på huvudet och sade: Incredible!

Monica Näslund
Monica Näslund
  • Bra sagt! »
  • (17 tummar hittills)

2011-11-28 14:53  

Det här känner jag igen från mina år inom neurokirurgi.Med rätt stimulans kan man ibland nå de patienter som verkat "hopplösa".
Återigen visar en duktig specialistsjuksköterska att omvårdnad är VÅR specialitet!
Tyvärr finns det idag sällan tid till det där lilla extra ute i verkligheten på våra sjukhus.

Visa alla kommentarer »
Visa alla webbnyheter »

Vårdfokus nyhetsbrev

vardfokus_alert

Du vet väl att du kan få ett axplock av våra bästa nyheter direkt i din mejl? Nu får du också Vårdfokus Alert, ett nyhetsbrev när något extra viktigt hänt som berör din yrkesutövning.

Annons

Just nu på Vårdfokusbloggen

Vårdfokusbloggen

Sugen på nytt jobb?

Foto: Colourbox

Följ Vårdfokus

TEMA Nätjournal

Illustration: Paloma Pérez Lucero/TT

Vad får patienterna läsa och hur påverkar det dig? Vårt tema reder ut vad som gäller.

Läs vårt tema

Temat som pdf

Tipsa oss

Arivbild: Colourbox

Läst en bra bok?

Bokpuffbild

Om Ledarskap

Arkivbild: Istockphoto

PRENUMERERA på Vårdfokus

Omslag 4-14